Anders Gustafsson resonerar i en ledarartikel kring valet att säga Belarus eller Vitryssland. För egen del föredrar han Vitryssland och tänker – för att ”slå vakt om det svenska språkets begriplighet” – fortsätta benämna landet just så. Jag kommer till en helt annan slutsats.
Det är förvirrande när ett land har två olika namn, särskilt om det är ett land som den genomsnittlige svensken vet ganska lite om och sällan reser till eller läser om. När landet nu nästan uteslutande benämns Belarus och förekommer i stor omfattning etableras det som benämning och lär på sikt konkurrera ut Vitryssland. Språk skapas ju inte genom beslut, utan hur det brukas och etableras i människors språkanvändning.
Diskussionen är knappast ny. Under många år har belarusier i diasporan krävt ett annat namnskick. ”Det har aldrig varit så viktigt för oss belarusier att det skulle heta just Belarus som det har varit viktigt att det inte skulle heta Vitryssland”, menar föreningen Sveriges Belarusier och tillägger att de ständigt ”blir förknippade med allt som rör Ryssland och faktiskt även förväxlade med ryssar”.
Utrikesdepartementet beslutade i november 2019 att byta namn. Utrikesminister Ann Linde motiverade beslutet med att det ”görs som ett erkännande för det belarusiska civilsamhället och folket som länge velat framhäva sitt lands nationella identitet och suveränitet”. Många belarusier velat framhäva sin nations historia och geografiska läge i en språklig, kulturell och religiös gränszon med starka kopplingar såväl väster som österut. De betonar ordets rus ursprung till Kievrus från 800-talet snarare än till den avsevärt senare etablerade Moskvastaten och det som blev Ryssland. Dagens Belarus var under flera hundra år en del av det polsk-litauiska furstendömet och blev inte en del av det ryska tsarriket förrän i slutet av 1700-talet. Då benämndes det ofta som Västryssland.
I Språktidningen (4/20) beskrivs frågan helt korrekt som komplex. Tidningen menar också att även om UD ändrar den officiella benämningen innebär det inte att språket förändras, att vi inte ska sluta säga Vitryssland bara för att UD gör det. Språkvårdarna har å sin sida hävdat att bruk av en annan stats namn inte är en språkfråga utan hänvisat till UD:s Utrikes namnbok.
I svenska medier har bruket varierat stort. DN ändrade från Vitryssland till Belarus redan 2015 och på Sveriges Radio praktiserade kulturredaktionen en användning och nyhetsredaktionen en annan. Nu rekommenderar Språkrådet att Belarus används. I svenska medier har man under sommaren kunnat se en förändring. Så sent som i våras skrev TT artiklar om Vitryssland, men efter beslut i Mediespråksgruppen – en sammanslutning av språkvårdande representanter från press, radio och tv – används nu Belarus.
En reflektion jag gör är alla de röda streck som min dators rättstavningsprogram drar under orden belarusier (se där kom ett till). Programmet har lärt sig Belarus, men inte hur man använder ordet för att benämna dess medborgare, dess språk eller som adjektiv. Många som pratar om situationen i Belarus och som är att betrakta som experter säger ”belarussian” och inte ”belarusian”, vilket är den korrekta användningen.
Genom språket framträder värderingar och perspektiv, ibland implicit och svåra att identifiera. I exemplet med Belarus har det blivit en form av ställningstagande och erkännande av en plågad nations särprägel.