De båda världskrigens betydelse för bildkonstens vändningar är odiskutabla. Genom konsten erbjöds alternativ till såväl uppgörelser med det som varit som till start på någonting annat. Det är ett bärande tema i utställningen Det Kolde Öje som nu visas på Louisiana i Humlebaek norr om Köpenhamn. Utställningen om konst och samhälle i Tyskland på 1920-talet är magnifik och skriver på ett tydligt sätt in konsten som både resultat av och aktör i den dramatiska samhällsutvecklingen.
Den lätt välvda korridoren som leder från museets entré till dess sydliga flygel lämpar sig väl att långsamt introducera besökaren till en utställning. Med ett flertal filmer projicerade mot de vitrappade tegelväggarna med folkliv från 1920-talets Tyskland är det som att man nästan träder in i dess tid, frånvaron av möjlighet att fysiskt distansera sig från filmerna gör att korridoren blir till en kapsel i en tidsmaskin.
Väl framme i första utställningshallen ges möjlighet att gå in i ett mindre sidorum. För de som väljer det – vilket de flesta inte gör, besökaren leds inte explicit dit – finns möjlighet att ”läsa in sig” på den dramatiska historien under de år den så kallade Weimarrepubliken existerade, från 1919 till nazisternas maktövertagande 1933. Det är ovanligt mycket text och politisk fakta för att vara en konstutställning, den typ av information brukar vara mer reducerad och sammanfattad. Att läsa all text tar cirka tio-femton minuter och man ges en större förståelse för konstens utveckling som presenteras i utställningen. Att den ges sammanfattad i ett särskilt rum istället för löpande i salen är ett grepp som funkar och erbjuder besökarna möjligheter till att ta del av utställningen på olika nivåer.
Ett stort antal målade porträtt får symbolisera och illustrera det som har kommit att kallas Neue Sachlichkeit, den nya sakligheten. Det var en riktning som i bildkonstens fall tog vid efter den färgsprakande tyska expressionismen som innan första världskriget betonade och bejakade konstnärens subjektiva uttryck och riktade ett psykologiskt intresse mot det inre. Det nya måleriet sökte återigen ett mer figurativt och realistiskt måleri med betoning på ytan och på det som istället för vad konstnären betraktade kunde ses som verklighet. Denna rörelse har fått definiera tidsandan och representera den tyska 20-talskonsten, det är därför logiskt att den ges en central plats på utställningen och de väl valda porträtten är exempel på hur personens formella ställning i sätts centrum istället för att försöka tränga bakom en yta.
Efterkrigsutvecklingen innebar en början av uppgörelse med stereotypa könsroller och en kvinnlig emancipation, vilket illustreras av en rad målningar med betoning på en ny typ av blick både på och från de målade kvinnorna. En central målning, som också utgör utställningens affisch, är den på journalisten Sylvia van Harden, målad av den för rörelsens centrala konstnären Otto Dix. Van Harden avbildas gestikulerande i en röd dress i ett rött rum, ensam vid ett cafébord med en drink och ett paket cigaretter. Hon röker och tycks föra ett resonemang och med sitt säkra och uttrycksfulla ansiktsuttryck och korta hår bryter hon mot tidigare mer passivt illustrerade kvinnogestalter.
Utställningen är uppdelad i ett antal teman typiska för tiden, bland annat hur teknik- och industriutvecklingen samspelade med människan och hur rationalitet med standardisering som följd fick konsekvenser för blicken och bildkulturen. Det mesta illustreras genom målningar, men även tidningar, typsnitt och exempel på ett standardiserat kök förekommer. Det finns även inslag av arkitektur, scenkonst och film. Det blir dock många hängda ramar och utställningen hade vunnit på att använda fler uttryck och tilltala fler sinnen. Vid en sådan omfattande utställning kan det inte sällan vara ett såväl välkommet avbrott som en möjlighet till fördjupning och kontextualisering att leda in besökarna i ett filmrum.
De utförligt skrivna texterna i anslutning till många av verken ger en möjlighet till att på ett djupt plan förstå konsten, den som väljer att bortse från dessa får också en bra upplevelse. Konsten i sig lyckas definitivt bära utställningen. Att man kan möta den på olika nivåer utifrån förkunskap och intresse är en av dess stora tillgångar. Att den lockar mycket folk är ett gott kvitto, när jag är där noterar och överraskas jag av det stora antal unga människor som rör sig i lokalen och ser ut att uppskatta utställningen.