Recension
Maria Navarro Skaranger
Emily Forever
Weyler Förlag
Oktober 2022
Översättning av Ninni Holmqvist
Litteratur om klass skrivs i regel från en annan position än den verklighet där subjekten, fiktiva eller verkliga, agerar. Dessa individer tenderar därför att bli objekt i den blick som författaren anlägger utifrån de erfarenheter och perspektiv den har tillgodogjort sig genom sin egen klassresa. Det blir så lätt ett tillbakablickande med den erövrade kunskapens filter mot det förgångna. Den författare som får ge ut en bok har erövrat ett språk och ett perspektiv anpassat för att pressas igenom mallade hål av siluetter till den etablerade kulturens salonger. Det finns ett samspel av förväntan, en outsagd men tydligt illustrerad manual för den kulturella industrin.
Ett undantag är Maja Eklöf som när hon 1970 vid 52 års ålder vann en romantävling med Rapport från en skurhink inte gradvis hade närmat sig den etablerade kulturvärlden eller gett sig ut på en klassresa via universitet eller media, hon var städerska. Det var också bokens tillgång, den berättades inte från något annat perspektiv än just från skurhinken. Men så passade hon heller inte in. ”Maja Ekelöf blev en maskot för vänsterintellektuella”, menar Nina van den Brink i boken Jag har torkat nog många golv: en biografi om Maja Ekelöf, nyligen belönad med Augustpriset.
Reflektioner kring val av utkiksplats är ett av flera möjliga ansatser att möta Maria Navarro Skarangers bok Emily Forever med. Den norska författaren, född 1994, har tidigare utgivit två romaner, men Emily Forever är den första som översatts till svenska. Debuten Alle utlendinger har lukka gardiner, har också filmatiserats. Emily Forever är en bok om det norska klassamhället och om Emily som är 19 år. Hon är vid berättelsens början gravid och barnets far är fysiskt frånvarande. Frånvaron och hans kriminella liv gör honom däremot påtagligt närvarande i den socialt utsatta verklighet Emily ska navigera i. Hon betraktar emellertid inte sig själv i ett system av klass och hierarkier; även om hon själv kan se diverse samband är hon fullt upptagen med att möta vardagen och de utmaningar den kommer med.
En av romanens tillgångar är att blicken på Emily är i hennes höjd, berättaren ställer sig inte på någon kulle. Samtidigt som perspektivet är beskrivande är det formen, språket, som blir värderande, men inte genom en obefläckad skönhet utan snarare att den delvis tar samma skepnad som den sociala verklighet som Emily agerar inom. Formen erbjuder en närvaro som kapar distansen till Emily och hennes realitet.
I sin Nobelföreläsning ägnade sig Annie Ernaux en hel del kring den problematik hon själv identifierat i att beskriva klass med det erövrade språket. ”Jag blev tvungen att bryta med det ’fina skrivandet’, den vackra meningen, just den mening som jag lärde ut till mina elever, för att kunna avlägsna, förevisa och förstå det sår som slitits upp inom mig”, sa hon. Hon berättade hur ett språk med ”grovhet” utvecklades hos henne, ”ett överdrifternas språk, upproriskt, ofta använt av de förödmjukade och kränkta som enda sättet att svara på minnet av föraktet, av skammen och av skammen över skammen”.
Det som Annie Ernaux föresatte sig lyckas Navarro Skaranger med. Språket är delvis upproriskt och samma meningar blir i såväl sin form som innehåll deskriptiva och värderande. Medan Ernaux, också uttryckt i Nobelföreläsningen, är angelägen om att erövra jag-perspektivet och skriva i första person skriver Maria Navarro Skaranger i tredje person, vilket bidrar till att ge mer närvaro till händelser och mindre av klassresenärens tolkning, urval och iscensättning av det förgångna, vilket när det används tenderar att skapa sympatier till karaktären och förståelse för handlandet.
Det är det perspektiv som kännetecknat andra samtida författare som utforskat sina egna klassresor, som Didier Erbon, Edouard Louis och Patrik Lundberg, vilka till skillnad från Maria Navarro Skaranger i Emily Forever förvisso skrivit mer explicit självbiografiskt och med sanningsanspråk. Det finns ett släktskap hos dessa (det är säkert ingen tillfällighet att det var just Lundberg som ledde ett samtal med Navarro Skaranger vid Stockholmsbesöket nyligen) men norskan reproducerar inte deras formel, hon har en egen stil, ett eget perspektiv och en form som bär såväl hennes författarskap som romanen Emily Forever. Det är angeläget att läsa dem alla, tillsammans skapar de en palett av såväl skilda som gemensamma erfarenheter som ger ett intersektionellt perspektiv och ett mönster som delvis befriar berättelsen från författaren och blir gemensamt.