Såväl historikern Peter Englund som krigsvetaren Oscar Jonson varnar i dagens DN för att betrakta Rysslands agerande som ett resultat av Vladimir Putins mentala hälsa. Englund skriver att ett sådant etiketterande av Putin ”springer ur den stillsamma, civiliserade människans grundläggande oförmåga att sätta sig in i barbarens tankevärld”. Han menar att oförmågan att förstå sammanhangen och söka förklaringar som galenskap ”är en viktig del av förklaringen till varför demokratier så plågsamt ofta låter sig överraskas eller bedras eller utmanövreras av diktaturer”.
Oscar Jonson, forskare vid Försvarshögskolan, för ett liknande resonemang: ”Att utmåla Rysslands president som sinnessjuk är inte en analys, utan blir i stället en ursäkt för att inte förstå hans drivkrafter. Det ger heller inte någon hjälp för att förstå vad som händer framöver. De ryska intressena är, i min mening, tydliga”, skriver han i en debattartikel.
En del andra forskare och analytiker har dock ägnat uppmärksamhet åt Putins sinnestillstånd. När tillgången till källor och fri journalistik på Sovjettiden var obefintlig utvecklades begreppet kremlologi. Det handlade om att tolka tecken som i vilken ordning politbyråns medlemmar stod på Leninmausoleet och utifrån det dra slutsatser om vad som pågick. Nu analyseras i media såväl Putins kroppsspråk, blick, trummande fingrar som val av möbler; med ett kremlologiskt angreppssätt vill man förstå hur Putin resonerar, men också om det i beteendet bland undersåtarna i den innersta maktcirkeln går att finna sprickor och uttyda ifrågasättanden. Och så om hur Putin egentligen mår.
En auktoritär regim som den ryska – utan tydlig och institutionaliserad ordning för maktöverlämning – som agerar för sin överlevnad är paranoid och repressiv. När repressionen och den vertikala maktordningen når sitt syfte, med att tysta kritiska röster och en isolerad tillvaro för Putin med ja-sägare i beroendeställning, är det en grogrund för ett världsfrånvänt beteende som oftast inte kan beskrivas på annat sätt än galet. Det som ändå riktar uppmärksamheten mot frågor om Putins mentala hälsa är den uppenbarliga missräkningen med den fullskaliga invasionen, vare sig Ryssland som land eller Putins regim kan gå ut som vinnare, nästan oberoende av hur man väljer definiera vinst och förlust. En vanligt återkommande förklaring är att Putins agerande går att finna i hans egen biografi, av rädslan och förnedringen han som KGB-agent upplevde när han utstationerad i Dresden fick fly med svansen mellan benen när Berlinmuren föll. Det blir i en förenklad rapportering inte sällan orimligt stort fokus på enskilda personer och deras tankevärld på bekostnad av större och mer komplicerade och historiserade sammanhang.
Ryssland har under ett par hundra år haft en komplex och ambivalent relation till Europa och till idén vad Ryssland är och ska vara. Att ta del av den offentliga ryska idédebatten på 1800-talet ter sig i någon mån som kusligt, linjen i synen på den ryska statens av historien givna rätt att härska över andra slaviska nationer och ”skydda” dem från västerländsk kristendom och dekadens går att dra ut från då till nu; retoriken och det sovjetiska språkbruket är också lätt att känna igen. Att sätta det ryska agerandet i en historisk och kulturell kontext är nödvändigt, däremot finns inga naturlagar om hur idéer och dess legitimitet står sig över tid. I slutändan tillförs unika omständigheter där Putins person, såväl hans biografi som villkoren för hans maktposition och mentala hälsa, är betydande faktorer. Ansvaret för agerandet åvilar dock endast enskilda makthavare.
Frågan som jag gärna tidigare skulle vilja ha sett mer analyser om är i vilken omfattning Putin är driven av idéer ur idealistiskt hänseende mer än som strategi för skydda sin egen grupp. Hans övergripande idé framstår ju mest som att skydda sin makt, sitt kapital och eden han och delar av hans innersta krets svor när de jobbade för Sovjetunionens säkerhetstjänst.
Analysen av den ryska statsledningens agerande de senaste åren har varit viljan att bli erkänd som en stormakt; efter invasionen är man istället betraktad som paria och en skurkstat. Det är omöjligt att förstå hur Putin tror att agerandet kan stärka Ryssland i det internationella systemet och hans regim i ryska medborgares ögon. Det är kanske därför inte konstigt om man ifrågasätter vilken balans Putin är i.
Ukraina hotade inte Ryssland, men genom att vara en demokrati och ett exempel på hur Ryssland skulle kunna vara var landet möjligen ett passivt hot mot Putins regim.