Det för många som ger de tvärsäkra svaren; speciellt bland dem som inte borde göra det, de som oftare borde lägga fler dimensioner till det offentliga samtalet.
Konstnären Lars Vilks tragiska död gav upplopp till såväl hyllningar som till fortsatt debatt om de uppmärksammade Muhammed-teckningarna. På så sätt fortsätter han att verka som konstnär.
Att hyllningarna tar överhanden och lämnar begränsat utrymme för ifrågasättanden är inte ovanligt när någons eftermäle ska formuleras; vad som däremot slår mig är mängden av bergsäkra ställningstaganden på kultur- och ledarsidor: antingen är man för eller emot Vilks konst, nästan alla är för.
Behöver det vara så? Kan inte fenomen få vara så svåra att de inte går att bara vara för eller emot?
The answer, my friend, is blowing in the wind, sjöng Bob Dylan. Dylan ställde ett antal frågor, men gav inte svaren på dem. Att de blåste i vinden kan tolkas som att de antingen var självklara, ofullständiga, eller rentav svåra att få grepp om.
Vem vet?
Den som ställer frågor behöver inte ha svaren; kanske inte ens intentionen. Istället bidrar de med nya perspektiv och med att belysa en komplexitet.
Det är där konsten kommer in. Det är det konstnärliga uttrycket som i själva sitt uttryck bidrar med fler dimensioner. Frågor blir annorlunda när de uttrycks i konstnärlig form, i en estetik som får oss att reagera på annat sätt än när samma frågor medialiseras i journalistisk, politisk eller akademisk form.
Till skillnad mot konst handlar politik om beslut. Debatter, utredningar och kompromissande ska leda till en slutsats, det är själva förutsättningen för att kunna fatta beslut. I många andra sammanhang är behovet av en slutsats av mindre vikt, istället finns det ett värde i att inte avsluta ett samtal, att snarare får det att fortsätta. Den som har kommit till ett slutgiltigt ställningstagande tenderar att söka bekräftande argument för sin egen slutsats.
Lars Vilks menade att hans verk inte bara var teckningarna, det var lika mycket reaktionerna och handlandet utifrån verket och vi blir i mottagandet och vårt förhållningssätt medskapare. Det är ett traditionellt konceptkonstnärligt perspektiv där konstnärens idé är överordnat verkets estetiska form; så nog kan även hyllningar och ifrågasättande av Vilks efter hans död på kultur- och debattsidor infogas i konstverket.
Konsten och politiken behöver varandra; en dialog om de svåra frågorna bidrar till det goda samtalet.