Jo men visst är det Joan Baez. Den legendariska folksångerskan och politiska aktivisten är 82 år och har slutat turnera – hon säger att hon har hängt upp gitarren på väggen för gott – men är i allra högsta grad både aktuell och relevant.
I veckan tog hon sig hela vägen från Kalifornien till Köpenhamn för att prata om filmen I am a noise, en ny dokumentär om såväl välkända som tidigare ej berättade delar från hennes liv och karriär.
Tack vare att hennes mamma – som också hette Joan Baez – sparade teckningar, brev, dagböcker, foton och till och med terapeuternas bandinspelningar, hade filmmakarna (vilka syns på bilden) ett magnifikt material att jobba med.
Biografiska dokumentärer tenderar att ha ett nostalgiskt tillbakablickande perspektiv, huvudpersonen eller personer i dess omgivning ser tillbaka och förlitar sig på minnen som med tidens slitage, reperationer och andra skäl, kraftigt modifierats och tillrättalagts. Filmarna har här istället arbetat som historiker, vilka gått till och litat på källorna. Det är teckningarna, breven och inspelningarna som bär berättelsen, Baez får i viss mån kommentera dem, vilket åstadkommer en spänstig men också avväpnande dialog mellan den unga och den äldre Joan Baez.
Lika mycket som dokumentären på ett visuellt vackert och allert sätt berättar och sammanfattar Baez liv och karriär så tillfogas, tack vare de nya källorna som hon ställt till filmmakarnas förfogande, nya dimensioner till berättelsen.
Filmen inleds med ett citat från nobelpristagaren och författaren Garcia Marquez om att varje person har tre liv: ett offentligt, ett privat, samt ett hemligt. Det är Baez hemliga liv som filmen nu tillför de andra två. Men det kompletterar inte bara, de skriver i viss mån om de andra också.
Och det är mörka hemligheter som hon burit på och påverkats av, bland annat sin egen psykiska ohälsa och familjehemligheter som involverar övergrepp.
På en publikfråga huruvida hon påverkats av processen av att göra filmen svarar hon att hon snarare berörts starkt av att se den, av att dela den djupt personliga, öppna och smärtsamma berättelsen om sitt liv med en stor publik genom att få den rikt illustrerad och dramaturgiskt skickligt berättat.
Berättelsen har en stark förmåga – förutom Baez inbjudande personliga värme, fullkomligt magnifika röst och inspirerande freds- och medborgarrättskamp – bygger berättelsen på såväl fantastisk musik som bilder, filmer, ljudupptagningar, teckningar och handskriven text, vilket skänker en autenticitet och betonar vad Baez tänkte och uttryckte i en annan tid.