De blir bestulna på sina rättigheter. De möts av militär och kravallpolis. De misshandlas, förnedras och hotas – och ska med alla medel skrämmas till tystnad.
Men de tystnar inte. Istället ställer de till med fest. Med gitarr, pukor och trumpeter. Och säckpipor…
Bilderna från den stora demonstrationen i Minsk under söndagen liknar mer en uppsluppen karneval än en protest mot ett stulet val i en diktatur. Det är något rörande med det, något enastående och fantastiskt. Och det är lika lätt att älska som att det är komplicerat att förstå.
Självklart finns så mycket förtvivlan, så mycket ilska och sorg. Människor har dödats, många har torterats. Andra har förlorat sina jobb. Men så finns där även en beslutsamhet och en känsla av att förändring är möjlig. Och det är väl när människor upplever att man delar dessa känslor med så många andra – och att det äntligen finns en möjlighet till den förändring man längtat så länge efter – som den där mäktiga känslan infinner sig. Känslan av gemenskap. Av att kollektivet är oövervinnerligt. Kanske är det därför som människor i Belarus som har rätt att vara rasande istället är vänliga och glada. Att de sjunger, spelar gitarr och dansar.
Det är en form av självbehärskning som skänker värdighet och stolthet. Att lyckas undvika att bli försvagad och avhumaniserad i motståndarens blick ger styrka. Att sjunga, spela och dansa, att hålla andra människor i hand är att vara mänsklig, att vara människa. Diktaturer avskyr det. Det är därför som Lukasjenko kallar de hundratusentals människor som demonstrerar för råttor och andra avhumaniserande saker.
När den enorma massan av människor promenerade i riktning mot presidentpalatset igår stoppades de av kedjor av kravallutrustad polis. Det hade räckt att en av de tiotusentals människor som ställdes mot poliserna hade kastat ett enda föremål för att det skulle bli upplopp och en ursäkt för polisen att ta till våld. Maria Kolesnikova, en av de tre kvinnor som frontade för oppositionen i valet och den enda som är kvar i landet och professionell musiker, stoppade demonstrationståget en bit ifrån den kravallutrustade polisen. De skulle inte låta sig provoceras.
Istället sjöng de och spelade gitarr, mitt framför kravallutrustad polis med bister uppsyn, väl medvetna om hur samma poliser under de senaste två veckorna har misshandlat och gripit fredliga demonstranter.
Det är inte ovanligt i post-sovjetiska stater att säkerhetstjänsten betalar provokatörer som ska infiltrera demonstrationer och vandalisera och attackera polisen för att ge dem en ursäkt att slå tillbaka. Det har hänt i Belarus också, bland annat under protesterna efter presidentvalet 2010 då polisen använde ursinnigt våld mot både demonstranter och presidentkandidater.
Den här gången har den taktiken inte lyckats.
Däremot provocerar säkert vänligheten Lukasjenko. Hur skadar man och hotar fredliga och värdiga människor utan att drabbas av självförakt? Om inte han har förmåga att känna förakt och skuld kanske poliserna som slår har det. Det är ju deras egna systrar, vänner, mödrar och bröder som de slår sönder och samman. Vad Lukasjenko däremot ”förmår” är att just nu skapa en nationell samhörighet.
Det sägs ofta att Belarus har en ”svag nationell identitet”. Få i landet önskade att Sovjetunionen skulle upphöra när det det väl gjorde det. Plötsligt var man medborgare i ett land man kanske inte alls identifierade sig med eller hade någon känsla för. Denna svaga nationella identitet sägs ibland ha försvårat kampen för demokrati. Lukasjenko har inte heller gjort mycket för att stärka den, snarare tvärtom. Han har istället beklagat sig för att Sovjetunionen upphörde och felaktigt hävdat att han var den enda i parlamentet som röstade emot.
Men nu är det frågan om inte just han är på väg att ena landet och skapa en nationell identitet? Protesterna har nämligen förenat människor på ett sätt som inte har skådats förut. Och identiteten formas av omvärldens häpnad över och blick av de festliga demonstrationerna.
Denna process ackompanjeras av musik. Inte minst är det låten Förändring från tiden för perestrojka som är dess signaturmelodi. Den hörs överallt. Samtidigt som sjungande människor fyller gatorna skickar Lukasjenkos stab ut filmer på den illegitime presidenten beväpnad med gevär utan magasin.
Det är en tydlig kontrast och en bild som säkert kommer få fler att vilja och våga ansluta till motståndet.