I skymundan av Putins och Trumps möte i Alaska sker en process där Belarus mångårige diktator Aljaksandr Lukasjenka är involverad. Kan det innebära en ny roll för Lukasjenka? Och vad betyder det för Belarus demokratiska krafter?
På väg till mötet med Vladimir Putin i Alaska ringde Donald Trump till Belarus diktator Aljaksandr Lukasjenka. För Lukasjenka var det inte bara det första samtalet med en amerikansk president sedan han valdes till statschef för 31 år sedan, det var också en öppning ur den isolering han har varit i sedan det stulna presidentvalet för fem år sedan.
I februari 2020 besökte USA:s dåvarande utrikesminister Mike Pompeo Minsk och Aljaksandr Lukasjenka och utgjorde kulmen på en längre process av ett närmande mellan staterna. Det var en signal om ett stöd för ett Belarus, som då var satt under press att fullfölja den unionsprocess med Ryssland som man ingått redan på 1990-talet, men också en belöning för den relativa men starkt begränsade öppenhet som skett i det auktoritära landet, bland annat genom att politiska fångar släppts. Pompeos besked var att USA åter skulle ha en ambassadör på plats, något som efter diplomatiska bråk efter införda sanktioner upphört 2008.
Lukasjenka balanserade vid den här tiden skickligt mellan ett alltmer auktoritärt och expansivt Ryssland och väst och spelade sina geopolitiska kort väl, vilket förklarade uppmärksamheten från USA, men också från Sverige och Finland, vars utrikesministrar kort dessförinnan besökt regimen.
Det presidentval som skulle hållas 2020 bedömdes bli en tämligen förvisso uppgjord men odramatisk händelse utan några profilerade motkandidater. Bankmannen Viktar Babaryka och videobloggaren Siarhej Tsihkonouski var dock kandidater som inte bara fick många av de nödvändiga namnunderskrifter utan också skrämde Lukasjenka till den grad att han fängslade dem så att de inte kunde fullfölja sin kandidatur. När människor gick ut på gatorna och demonstrerade i en omfattning som man inte sett maken till tidigare och i valet röstade bort Lukasjenka till förmån för Svjatlana Tsichanouskaja, som valt att kandidera i sin fängslade makes frånvaro, reagerade EU och USA kraftfullt. Lukasjenka erkändes inte som legitim president och ett antal sanktionspaket infördes. En konsekvens av det blev ett ännu större beroende av och ett närmande till Ryssland. Det var exempelvis från belarusiskt territorium som ryska trupper gick in Ukraina i februari 2022.
Enligt analytikern Yauheni Preiherman påbörjades diskussioner om att förbättra relationerna med regimen i Belarus redan under Joe Bidens administration. Anledningen var att sanktionerna efter valet 2020 inte gett önskade resultat. Men det var när Trump-administrationen tillträdde i januari tidigare i år som det fick praktisk betydelse. Och då hade frågan andra aspekter också.
Simon Schuster, reporter på Time Magazine, blev i våras kontaktad av Lukasjenkas stab med erbjudande om att göra en intervju. Lukasjenka ville berätta om hur han erbjudit Trump-administrationen sina tjänster som, vad Schsuter kallar, en ”Putinviskare”. Han berättar i intervjun att han hade idéer om hur fred skulle kunna uppnås och hur Trump skulle kunna få Nobels fredspris. Donald Trump skickade sin advokat John Coale till Minsk och från och med hans besök i januari upprättades en ”backchannel” till Moskva. Frågan är, vilket Schuster också undrar men får obesvarat, är om det är på eget intiativ från Lukasjenka eller på Moskvas?
Ett resultat av Coales besök blev att belarus-amerikanskan Anastasia Nuhfer släpptes från fängelset och snart ytterligare ett antal fångar, varav en var amerikansk medborgare, vilket blev en triumf för Trump. Under våren släpptes fler och det har rapporterats om att det diskuterades i hemliga samtal om att lyfta sanktioner och att normalisera och återupprätta fullständiga diplomatiska relationer.
Den 21 juni anlände Keith Kellog, Trumps speciella sändebud för Ukraina, till Minsk och för ett möte med Lukasjenka. Som ett resultat av hans besök släpptes, tämligen överraskande, 14 politiska fångar. Tio av dessa var utländska, vara svenska medborgaren Galina Krasnjanskaja var en av dem. Den allra mest uppmärksammade var emellertid Siarhei Tsichanouski, den fängslade presidentkandidaten och maken till Svjatlana Tsichanouskaja, ledare för de demokratiska krafterna och den som var den rättmätiga segraren i presidentvalet 2020. Att just en av de mest profilerade släpptes var inte helt lätt att förstå, vad skulle Lukasjenka tjäna på det?
När Trump den 15 augusti ringde till Lukasjenka var det alltså första gången under Lukasjenkas 31 år som statschef som han pratat med en amerikansk president. Han har betraktats som paria. Nu tackade Trump för att han frigav 14 politiska fångar i juni och sa också att han skulle kunna möta honom med sin familj. I ett inlägg på sociala medier kallade Trump honom för en högt respekterad president. Ledarna i de länder som infört sanktioner har annars överhuvudtaget undvikit att benämna Lukasjenka som president då de efter valet 2020 inte betraktar honom som landets legitima statschef.
Enligt analytikern Artyom Shraibman kan Trumps motiv vara att visa att han faktiskt fått ett antal fångar fria och att han lyckas med något som hans företrädare och europeiska ledare misslyckats med. För det andra har frågan om politiska fångar varit kopplat till sanktionerna och viktigt att ha fokus på och för det tredje kan det ha bäring på kriget i Ukraina och Lukasjenkas relationer till Moskva. Man har använt honom för att framföra budskap till Putin. Lukasjenka har tidigare velat spela en roll genom sin position mellan Europa och Ryssland. Nu bjöd han in Trump till Minsk och hyser enligt uttalanden i belarusisk press förhoppning om att kommande fredssamtal skulle kunna ske i Minsk.
Yauheni Preiherman skriver i en artikel att den belarusiska regimen är högst medvetna om den balansgång de behöver hantera. Att släppa fångar, i likhet med vad de gjorde i samband med Kellogs besök, kan lika gärna som goodwill betraktas och tolkas som svaghet och resultera i ytterligare sanktioner.
Svjatlana Tshichanouskaja har uttryckt tacksamhet mot Trump och ser hans agerande som ett föredöme. I en artikel i Foreign Affairs skriver hon att Lukasjenka valde att släppa hennes make utan att få något i gengäld från Washington, att orsaken var rädsla för ännu starkare sanktioner från USA. Det är nog vad man kan kalla retorik. De demokratiska krafterna vill naturligtvis att USA ska trycka på för att få fler politiska fångar frigivna, men knappast genom att lätta på sanktioner och normalisera diplomatiska relationer. Vad hon hoppas på, och skriver i artikeln, är rundabordssamtal mellan regimen och oppositionen, likt de som hölls i Polen 1989.
Den dörren stänger emellertid Lukasjenka.
Enligt Trump lovade Lukasjenka honom att släppa 1300 politiska fångar (enligt människorättsorganisationen är de knappt 1200), men i fredags sa diktatorn till Belarus statliga nyhetsbyrå Belta att det överhuvudtaget inte finns några politiska fångar – ”de är banditer” – och att samhället inte skulle stödja honom i ett sådant beslut. Enligt Reuters sa han också att han skulle avbryta samtalen med USA om de skulle ha något att göra med den demokratiska oppositionen.
Det är mycket som är oklart kring huruvida Lukasjenkas och Trumps respektive syften med kontakten med varandra kan resultera i något genombrott, bland annat kring politiska fångar och repressionen i Belarus. Det är åtminstone värt att fästa blicken på.