Jag kan inte riktigt släppa den här filmen. Den är en enastående illustration av makt och utspelade sig i närheten av presidentpalatset i Minsk för ett par veckor sedan. Mannen som sjunger och spelar gitarr heter Pit Paulau, låten han sjunger är gruppen N.R.M:s största hit och har blivit en av demokratirörelsens signaturmelodier.
”This machine kills fascists”, stod det på den amerikanske protestsångaren Woody Guthries gitarr. Han trodde på musikens kraft och såg gitarren som ett vapen som skulle få onda krafter på fall, om än ej bokstavligt.
På kort sikt står sig en gitarr naturligtvis slät mot automatvapen. I en diktatur kan också röster och instrument effektivt tystas.
Det var vad som hände i Belarus.
Musikscenen hade skapat utrymme för oppositionell kritik och nya uttryck. Därför blev konserter också manifestationer för ett annat samhälle och en möjlighet att förenas med andra oppositionella.
Det kunde inte regimen acceptera – och därför svartlistades ett antal grupper. Dessa fick inte längre spelas på radiostationer och myndighetspersoner gick runt till krogar och arrangörer med listor på musiker som inte ”borde engageras”.
Pit Paulau och hans grupp N.R.M. tillhörde dessa.
Från att ha varit ett populärt band med många fans och flitigt anlitade kunde nu deras musik inte längre höras offentligt.
Men de tystnade naturligtvis inte.
N.R.M gav konserter i grannländerna, bland annat i Vilnius och Warszawa men också i Sverige. Skivor slutade inte spelas i hem och på klubbar och den förbjudna musiken gavs värde som betydelsefullt vapen mot regimen. Människor förstod att uttryck som anses så farliga att de måste förbjudas bär på något viktigt och kan samla människor.
Därför fortsatte musiken. Förstås.
När Pit Paulau ställde sig framför kravallutrustad polis och spelade låter Tri tjaraparchi förstod han det. Låten förenade människor bakom honom och många kunde och ville sjunga med.
Men jag undrar vad poliserna framför honom tänkte?
Ville de också sjunga med? Kunde de avstå? Det är ju en medryckande melodi och förmodligen har flera av poliserna, druckna och glada, dansat till låten när de var yngre. Kanske har de rentav skivor av N.R.M hemma.
I sådana fall är chansen stor att de har albumet Tri tjaraparchi från år 2000. Skivan har fått namn efter låten med samma namn och blev en succé. Tri tjaraparchi, skriven av gruppens grundare och dåvarande sångare Lavon Volski, betyder tre sköldpaddor på belarusiska, vilket är språket gruppen sjunger på, och handlar om att det är dessa djur som drar jorden. Det förekommer också valar och elefanter i texten.
”Att älska vårt Belarus, vår kära mor
Du måste ha varit på andra platser
Du kommer då att förstå
Att under dina fötter står tre elefanter utan att röra sig”
Texten är inte helt lätt att tolka. Sköldpaddan är dock en referens till traditionella sagor och liknelser som förekommit i slaviska områden under många århundraden och uttolkare kan med stöd av dessa utkristallisera liknelser. En annan tradition är litteratur och lyrik där uttryckets mening inte ligger direkt i orden, utan mellan dem. Under Sovjettiden tvingades författare uttrycka kritik mot makten utan att det skulle kunna bevisas att det var just så de menade.
Texten till Tri tjaraparchi kan nog läsas så. Den trallvänliga refrängen kan dock tolkas som ett upprop till motstånd:
”Hej lalalalaj
Vänta inte, där kommer inte att finnas några överraskningar
Hej lalalalaj
Vänta inte, vänta inte”
Det var de här raderna Pit Paulau och de andra demonstranterna sjöng när de stod framför den skrämmande uppsynen av svartklädd och tungt beväpnad kravallpolis.
Det är en bild av maktkamp – mellan hård och mjuk makt.
Än så länge har Lukasjenko makten, vilken han behåller med hjälp av vapen.
Men nu utmanas han. De enda vapen folket har är viljan och kreativiteten att uttrycka sig.
Ibland räcker det, ibland inte.
Att försöka tysta musik och kritik är inget nytt. Andrej Tarkovskijs film Ivan Rublev, som utspelar sig i 1400-talet ryska storhertigdöme, inleds bland annat med en scen där en gycklare hånar eliten (bojarer) och förenar människorna i skjulet i skratt. När soldater kommer dit slår de ner mannen och tar honom med sig. Innan de ger sig av slår de också sönder hans stränginstrumentet.
Lukasjenko har också försökt tysta Pit Paulau.
Men han har inte tystat.
Och han har sin gitarr kvar.
Lalalalaj!