Under helgen såg jag dokumentärserien om mediemagnaten Rupert Murdoch och fick bekräftat hans makt över tanken och ställde frågan om hur man kan stoppa den.
Sedan såg jag mästarlaget Liverpool spela oavgjort mot Manchester City och tänkte ut svaret:
Fotbollen kan.
En studie av forskarna Food och Bischop illustrerar nämligen hur Liverpool-invånarnas bojkott av The Sun 1989 har bidragit till mindre EU-skepsis och till starkare stöd för Labour-partiet i Merseyområdet.
En person som Rupert Murdoch kan med hjälp av den makt som hans medieinnehav ger honom påverka politiken på ett sresulätt som kan te sig skrämmande. I dokumentären framställs Murdoch som kungamakare som kan diktera politikens innehåll. När han i mitten av 1990-talet något förvånande vände sig från det brittiska Konservativa partiet och stödde Tony Blair gav det Labour enorma fördelar och påverkade möjligen även den brittiska regeringens stöd för Irak-kriget. När Murdoch några år senare efter viss tvekan såg att Donald Trump skulle kunna genomföra och förverkliga hans egna konservativa idéer ställdes hela Fox propagandaapparat till hans förfogande. Tesen i BBC-dokumentären är att även Brexit inte hade blivit verklighet om det inte hade varit för Rupert Murdoch
Valet i december förra året blev en katastrof för Labour. Partiet förlorade stort i hela Storbritannien och tappade valkretsar till Tories där de tidigare dominerat stort. Det fanns dock ett undantag som sticker ut – området i och kring Liverpool i nordvästra England. Där gjorde Labour ett starkt val och vann samtliga valkretsar. Orsak till framgången kan något överraskande vara fotboll, närmare bestämt effekten av Liverpool-supportrarnas bojkott av den av Murdoch ägda tabloid-tidningen The Sun.
Den under många år omfattande hamnverksamheten i Liverpool skapade inte bara ett mer öppet sinne mot influenser mot omvärlden som bland annat gav The Beatles, den skapade också en välorganiserad arbetarklass. Mixen av detta kan sägas ha fött en särskild anda och en känsla av att vara någonting annat än det typiskt engelska. Framförallt formades en identitet av att vara i opposition mot makten och dess centrum i London. När regionen drabbades av massarbetslöshet och fattigdom och upplevde sig svikna av makten dominerade stadens fotbollslag. Liverpool FC vann europeiska titlar och dominerade på hemmaplan. När LFC inte tog hem ligan så gjorde stadens andra lag, Everton, det.
Fotbollen gav staden stolthet och de båda lagens segrar blev som ett långfinger mot London och Margaret Thatchers konservativa regering. När Labour i nästan hela Storbritannien gick tillbaka ytterligare i valet 1983 ökade istället stödet i Liverpoolområdet. Militantfalangen inom Labour, som motarbetades av partiledaren Neil Kinnock, styrde staden och bedrev en radikal politik och högljudd opposition mot Thatcherregeringen. Liverpool var i bred bemärkelse en röd stad. Att beskriva Liverpool som en socialistisk stad skulle dock vara en grov förenkling. Även om det i grunden är så bör bilden kompletteras av att det är en stad som är skeptisk till centralmakten. När Rupert Murdoch stödde New Labour och Tony Blair vände sig Liverpool från Labour. När Blair och Brown styrde Storbritannien styrde istället Liberaldemokraterna Liverpool. Samma sak var det under 1970-talet.
Några av Liverpool FC:s kultur- och historiebärare har dock uttryckligen identifierat sig som socialister. Bill Shankly, som var framgångsrik manager i 15 år och betraktad som det moderna LFC:s skapare, citeras återkommande så här: ”The socialism I believe in is everyone working for each other, everyone having a share of the rewards. It’s the way I see football, the way I see life”, har han sagt. Även nuvarande tränaren Jürgen Klopp har uttryckt vänsterpolitiska åsikter: ”I´m on the left of course. More left than middle. I believe in the welfare state. I´m not privately insured. I would never vote for a party because they promised to lower the top tax rate”.
Det är individer som Bill Shankly som identifierar och personifierar en klubb, men också händelser som gjort starka avtryck. Läktarkatastrofen på Hillsborough 1989 då 96 Liverpool-supportrar klämdes och trampades till döds är ett trauma i brittisk fotboll och ett öppet sår bland Liverpoolsupportrar. Inte bara tragedin som sådan, med sorgen efter dem som dog och minnesbilderna från den där aprildagen, har påverkat klubben och staden, även efterspelet har satt djupa spår. Istället för att ge arrangemanget och polisen skulden för att fler åskådare än vad det fanns plats för släpptes in lades skulden på Liverpool-anhängarna själva.
Allra längst gick tabloidtidningen The Sun. På tidningens framsida beskrevs hur Liverpoolsupportrarna orsakade, förvärrade och utnyttjade situationen – och till och med urinerade på polisen. Det var inte bara en osaklig rapportering, den var hänsynslös och osmaklig och sårade Liverpool-supportrarna djupt. Därför ledde rapporteringen till en omfattande bojkott av The Sun i Liverpool. Inte bara anhängare till Liverpool FC bojkottade tidningen, även stadens andra storlag Everton ställde sig bakom bojkotten, vars kraft därmed blev enorm. Trots att tidningen nu bett om ursäkt har bojkotten fortsatt och en stor del av de boende i Merseyside har sedan 1989 inte läst The Sun. Tidningen har varit ett viktigt språkrör för EU-kritikerna och The Sun har på ett väldigt tydligt sätt och med ett rakt tilltal propagerat mot EU. Att de boende i och runt Liverpool inte läst The Sun i någon högre utsträckning kan förklara att de varit mer EU-positiva. Det menar nämligen forskarna Florian Foos vid Kings College i London och Daniel Bischof vid universitetet i Zürich i en studie från 2018. Det är en intressant studie och ett uppslag som förtjänar uppmärksamhet.
Valresultatet i Storbritannien i december blev som sagt en chock för Labour och en stor framgång för Boris Johnson och hans konservativa parti. Någon jämförde kartbilden över de 650 enmansvalkretsarna på den brittiska ön med en smurf där de södra delarna utgjorde smurfens blåa kropp och Skottland den gula mössan där den blå färgen symboliserar Tories och den gula det Skotska nationalistpartiet. Några röda prickar – nästan som hudutslag på smurfen – kan hittas i nordöstra England, i London, i södra Wales – och i Merseyside, området runt staden Liverpool som fått sitt namn efter floden Mersey. I Liverpool gick Labour fullkomligt mot trenden och lade beslag på samtliga 14 parlamentsplatser i området.
Valet handlade i mindre utsträckning än vanligt om de traditionella konfliktfrågorna som arbete, ekonomi och välfärd. Istället var det ett val om Brexit. Mot Boris Johnson tydliga budskap om ”get Brexit done” ställdes Jeremy Corbyns veliga labour som försökte att attrahera såväl EU-kritiska väljare i norra England som urbana EU-anhängare i London. Väljarna i Merseyside har länge kunnat förenas i sitt avstånd till det konservativa partiet och istället hållit fast vid Labour och Liberaldemokraterna. I valet i december övergav brittiska väljare som tidigare inte förmått sig kunna rösta på de konservativa labour och valde Boris Johnson, inte minst på grund av att de hade ett motstånd mot EU-medlemskapet. I Merseyside skedde inte detta – och det ligger därför nära till hands att tro att de EU-positiva tongångarna i Merseyside bidrog till att Labour kunde behålla sin starka ställning i regionen.
Situationen i Liverpool är intressant för att förstå de senaste årens valresultatet i Storbritannien, men också en bra fallstudie på hur propaganda sprids och förstärks genom det som i propagandateorin ibland kallas lokala auktoriteter. Exemplet i Liverpool hjälper oss att på ett synnerligen visualiserat sätt se hur frånvaro av en specifik informationskanal signifikativt kan påverka människors ställningstagande i en politisk fråga som genomsyrar samhället så som Brexit har gjort.
Den är också intressant för att förstå tidningarnas betydelse i Storbritannien. I ett reportage i DN skriver Katrin Marcal att politik är och har alltid varit en central del av den brittiska kvällspressens framgång. I brittiska kvällstidningar ”finns ingen uppdelning mellan ledarsida och nyhetsbevakning. Tar en tidning ställning för en viss fråga eller ett visst politiskt parti kommer hela tidningen att kampanja för detta mål: på nyhetsplats, såväl som ledarplats”. I samma artikel säger tidningshistorikern Adrian Bingham att Storbritannien även skiljer sig mot övriga europeiska länder genom att man ”haft en onaturligt centraliserad tidningsmarknad”. Enligt Bingham har det inneburit att i länder med starkare lokalpress har de nationella tidningarna inte haft lika stort politiskt inflytande som tidningarna i Storbritannien. De brittiska nationella tidningarna har med andra ord ett stort inflytande över opinionsbildningen och i kombination med ett tydligt politiskt ställningstagande är de tongivande politiska aktörer.
The Sun har länge varit stark i arbetarklassen och har haft ett tilltal och en tradition som har gjort att en stor del av läsekretsen kommit från arbetarklassen. Tidningen har under åren visserligen växlat fram och tillbaka i stödet till politiker men betraktas i dag vara konservativ och högerpopulistisk. Det som har varit allra konsekvent är EU-kritiken och stödet för Brexit. Denna politiska inriktning och det dåvarande starka stödet för Margaret Thatcher bidrog med säkerhet till synen på fotbollssupportrar från nordvästra England. Thatchers motstånd mot både staden, Liverpool FC och fotbollssupportrar i största allmänhet var tydligt.
Efter utredningarna som frikände supportrarna från ansvar och illustrerade förloppet och felbeslutet från polisen har The Sun flera gånger bett Liverpool om ursäkt. ”Vårt största misstag någonsin”, skrev de. En återupprättelse för staden Liverpool och klubben LFC? Definitivt. Men ett slut på bojkotten? Nädå. När tyske Jürgen Klopp kom till klubben gjorde han klart att journalister från The Sun inte var välkomna till klubbens anläggningar. Som ny tränare i en stor klubb med stolta traditioner är det avgörande att vinna förtroende hos fansen, vilket kan vara en utmaning då de flesta framgångsrika tränarna i dagens fotboll betraktas som handelsresande i fotboll med täta byten av uppdragsgivare. Vad Jürgen Klopp gjorde var att knyta an till den moderna Liverpoolhistoriens viktigaste symbol, den som förenar och identifierar en motståndare: nämligen Hillsborough-katastrofen och The Sun.
De flesta tabloiderna i Storbritannien propagerade för Brexit medan morgontidningarna var mer neutrala. Om de boende i Merseyside läste en annan EU-kritisk tabloid kanske bojkotten inte enkelt kan förklara den EU- och Labourvänliga opinionen i regionen? Studien hanterar dock möjlig kritik mot sina svagheter, forskarna menar dock att den signifikanta skillnad de kan konstatera i opinionsförändringarna i de områden som undersökts tydligt visar på en koppling mellan frånvaron av The Suns propaganda och väljarna ställningstagande i Brexit-omröstningen.
Att bojkotten mot The Sun blev så omfattande och framgångsrik kan nog bäst förklaras med dess starkt känslomässiga koppling. Inom propagandaforskningen talar man om vertikal och horisontell propaganda. Den vertikala är exempelvis en talare som vänder sig till en tydligt avgränsad publik i ett försök till påverkan medan den horisontella sker inom den gruppen. Att gruppen av Liverpool-supportrar hade en stark identitet och sammanhållning gjorde dem särskilt mottagliga för uppmaningar om att medverka i en bojkott. Jimmy Vulovic skriver i boken Propaganda att ”propagandisten pratar alltid till individ och kollektiv samtidigt. Det är alltså i skärningspunkten mellan reella individers konkreta erfarenheter av att tillhöra en viss grupp och deras abstrakta uppfattningar av den gruppen som de avsända orden och bilderna läggs tillrätta”, samt att budskapen tolkas i en social kontext. Ett annat viktigt begrepp är tvåstegshypotesen som identifierar lokala auktoriteter som genom sin position och trovärdighet i en mindre grupp bär ett budskap och ger det trovärdighet. Exempel på en sådan auktoritet kan vara en en supporterledare.
En tidning som The Sun definierar i regel inte en grupp till vilken man vänder sig, det är snarare en grupp individer utan något mer gemensamt än att de läser samma tidning. Ett kollektiv av supportrar har dock ett annat utgångsläge och propaganda kan utformas för att hålla samman och stärka en grupp genom identifikationen av vad man inte är. Däremot kan vi i vår samtid identifiera grupper som hålls samman genom berättelser om konspirationer om mörkande medier eller politiker med avsikter att ”förråda sitt land”. De uppträder i olika konstellationer och tidningar och politiska ledare kan förstärka en gruppidentifikation genom användande av strategisk information.
Vad studien om bojkotten i Liverpool visar är bland annat hur den gruppsamhörighet som existerar i ett supporterkollektiv är så stark att den signifikativt förändrar mediekonsumtionen och därmed källorna i vilket medborgarna får information. Att kunna påverka en grupp i exempelvis val av media kan därmed underlättas av om man lyckas att skapa den starka känsla av samhörighet och tydlig identifikation av en motståndare som finns i ett supporterkollektiv.
Rupert Murdoch har dock inte bara ställts emot fotbollssupportrar från Liverpool. När han under 1990-talet genom sitt mediebolag BSkyB försökte ta över Manchester United protesterade klubbens supportrar till den grad att det bidrog till att köpet inte kunde genomföras.
Markus Alexandersson