Den musik jag oftast lyssnar på när jag sitter på Ritz eller andra platser och skriver är jazzpianisten Keith Jarrets klassiska Kölnkoncert från 1975. Den sätter mig i någon form av rytm och gräver liksom fram såväl fraser som energi ur något inre. Det är en suggestiv musik.
Men det var nära att den aldrig blev till.
18-åriga Vera Brandes hade, tokigt nog, hyrt Kölns operahus och tack vare sin lika gränslösa som entreprenöriella personlighet engagerat den egensinnige världsstjärnan Keith Jarret.
När han kom till operahuset och såg flygeln han skulle spela på så motsvarade inte den vad han förväntat sig och blivit lovad. Den var liten, saknade klang och var utan kräm i basen; därtill med en pedal som inte funkade.
Så han vägrade. Det skulle inte bli någon konsert.
Då surnade Vera Brandes till.
”Keith, if you don’t play this concert, I’ll be fucked. And you’ll be fucked too”, sa 18-åringen.
Egentligen var hennes engelska för dålig för att hon skulle förstå uttryckets kraft, men hon hade hört Miles Davis säga något liknande.
Och det funkade.
En småsur Keith Jarret insåg att han fick göra det bästa av situationen. Och bra blev det. Den improviserade konserten på det undermåliga pianot, som ju spelades in, är det mest sålda solojazzalbumet någonsin och har kommit att betraktas som ett mästerverk.
Förutom av upphovsmannen själv. Han tycker att det är repetitativt och säger sig vilja förstöra alla skivor från konserten.
Hela storyn är bra och har under 50 år använts som exempel på både det ena och det andra, inte minst på hur man utifrån till synes dåliga materiella förutsättningar kan kompensera det med kreativitet.
I början av september kommer filmen Köln 75 om hur det något osannolika mötet mellan Vera och Keith blev till det mästerverk som jag lyssnar på när jag skriver, bland annat den här texten.
Jag ska se den.