Det är med stort mått av nostalgi som jag ser Jacob Hårds dokumentärserie om skidåkaren Gunde Svan. Den svenska dominansen under 1980-talet illustreras av en utpumpad Gunde, av Thomas Wassberg med is i skägget och den sympatiske Torgny Mogrens aggressiva fristil.
Berättelsen om skidåkarna blir också en berättelse om Sverige. De svenska stjärnorna var barn av 70-talets framsteg och villaliv, nådde klimax under det rusande 80-talet och stagnerade under den ekonomiska 90-talskrisen, då Sverige blev ett land bland alla andra, såväl politiskt som inom skidåkningen.
Skidåkarna personifierar också något svenskt, åtminstone vad vi gärna vill ska vara svenskt. Det råa, ihärdiga, genuina…Wassberg och Svan blir till typmodeller för variationer i det svenska lynnet: den buttre och fåordige urmänniskan Wassberg och den jovialiska och skötsamma perfektionisten Svan. Gundes dalmål passar som handen i handsken i föreställningen om Dalarna som urhem för det svenska; representerat av dalahästen, Vasaloppet, Falu rödfärg, Anders Zorns friska dalkullor, spelmanslag, samt Carl och Karin Larssons idylliska men moderna Sundborn.
Dokumentären blir en fullkomlig mysupplevelse, även – och inte minst – när Vladimir Smirnov tar plats i rutan. Skidåkaren, som tävlade för Sovjetunionen och sedan Kazakstan, sitter i en fåtölj framför en mönstrad tapet och med en bukett blommor i bakgrunden. Han uppträder som en mysfarbror, talar god svenska och ler sådär varmt när han talar beundrande om de svenska konkurrenterna. Den rufsiga och rödblonda kalufsen förstärker intrycket.
Det jag reagerar över är min egen reaktion. När det begav sig, i skidspåren, var Smirnov just konkurrenten som med sin väldiga gestalt och nästan skogshuggarliknande framtoning framträdde som omänsklig, som en maskin – den totala motsatsen mot Gunde och hans mamma. Verkligheten framstår, inte minst i sportens dramaturgi, som regisserad utifrån en logik hämtat från fiktionens berättelse. I ett samspel av djupt rotade föreställningar hos betraktaren och i berättelsen av enskilda lopp – som tillsammans blir något av en teater med givna roller från det klassiska dramat – formas bilder som blir till känslor och representation av världen.
Det var så vi såg på människor från östra Europa. De blev ofrivilligt representanter för ett omänskligt system, talade inte språk som vi förstod och visade möjligen inte känslor på samma sätt, vilket förmodligen var en kombination av deras agerande och vår blick. Vladimir Smirnov fick i åtminstone i min blick utgöra en maskin och representant för det mörka, det som inte sällan illustrerats i just sportfilmer.
De norska skidåkarna, och svenskarnas tuffaste konkurrenter, Björn Dählie och Vegard Ulvang framstod på ett helt annat sätt. De såg så där sunda och norska ut, rosiga kinder och liksom uppfödda på snön mellan de friska norska fjordarna. Dessutom talade de glatt och viftade med sin nations flagga med en betydligt större entusiasm än när Smirnov firade sina segrar.
Det var inte bara i skidåkningens kontext jag känner igen min blick från 80-talet. Liknande fenomen uppträdde i synen på Ivan Lendl, tennisspelaren som delvis dominerade tennissporten under 1980-talet och var den tuffaste konkurrenten till Stefan Edberg, Mats Wilander och de andra svenska tennisspelarna. De sovjetiska ishockeyspelarna drabbades av samma blick, det var först när de efter Sovjetunionens fall och blev stjärnor i NHL och, i bland annat Krutovs fall, harvade i de svenska lägre serierna, som de mer och mer fick mänskliga drag i den västerländska framställningen och tolkningen.
Att denna blick var så etablerad underlättade också att utgå från och förstärka dessa stereotyper i framförallt filmens värld. Den maskinliknande och känslobefriade ryssen har fått representera ”den andre” mot vilken den egna moralen ska framstå i stor kontrast. Inte minst har den blivit förhållandevis vanligt förekommande inom sportfilmen. Allra mest känd är säkert karaktären Ivan Drago, spelade av Dolph Lundgren, i den fjärde och femte Rocky-filmen om boxaren Rocky Balboa. Drago framstår, till skillnad mot Balboa, spelade av Sylvester Stallone, som maskinliknande och ska harmoniera med tittarens föreställning av om Sovjet är.
Konceptet har ibland kallats man-mot-maskin och rollerna kan spelas av karaktärer som representerar helt olika stater eller kulturer. I en rysk film om ishockeyspelaren Valerij Charlamov används greppet flitigt, men på motsatt sätt. I filmen är det istället nordamerikaner som framställs som okänsliga maskiner.
Idrott är i allra högsta grad verklighet, men presenteras och upplevs som berättelse. Det sker i den mediala dramaturgin i den dagliga rapporteringen, det sker i kommenterandet av evenemang och det sker i vårt ofta känslomässigt betonade mottagande och filtrering. Berättelserna landar lättare om de orka bekräftar en redan etablerad uppfattning om världen. Inte minst har idrottens roll i att bekräfta stereotyper och organisera blicken på världen varit betydande.
Begreppet postkolonialism uppstod för att visa hur föreställningar om människors karaktär skapades och upprätthölls gemensamt. Det är hur just blicken och berättelserna formar narrativ som hos den enskilde individen blir till en oreflekterad betraktelse som styr agerande som teorierna om postkolonialism betonar. Vanligtvis är det Europas relation till andra världsdelar som postkoloniala teorier har synliggjort, men relationen mellan västra och östra Europa kan också sägas ta sin utgångspunkt i långvarigt formande av karaktärer hos människor och samhällen.
Frågan är i vilken omfattning som den västerländska blicken på Östeuropa lever kvar och i varje betraktelse påverkar vad vi ser i andra människor och deras samhällen och kulturer? Tyvärr tror jag att den är tämligen stark fortfarande. Uppenbarligen, relaterat till min reaktion kring Smirnov, även hos mig.
Markus Alexandersson