Har ni sett på bilderna från demonstrationerna i Belarus att det bara viftas med rödvita flaggor? Där finns inga EU-flaggor, inga ryska eller några som representerar gamla ideologiska rörelser eller några nya organisationer.
Det betyder något.
Till skillnad mot i Ukraina ges protesterna inte en symbolik om tillhörighet till öst eller väst – det handlar uteslutande om demokrati och människors frihet. Denna längtan knyts inte heller till idéer om en kulturell, geografisk eller politisk tillhörighet. Däremot formas en ny nationell identitet genom den samhörighet som nu kläs i ett gemensamt motstånd och rödvita symboler.
Jag tror att anledningen till att rörelsen har blivit så stark är att den rymmer alla dessa identiteter, att frågor om kultur och ideologi betraktas som individuella ställningstaganden, att revolutionens nationalism är medborgerlig och inbegriper alla belarusier. Det är nog också därför som den är så vänlig och optimistisk. Det finns ingen etnisk grupp som ska ges skulden, ingen politisk rörelse eller åskådning som ska ställas till svars – bara en auktoritär president som har satt sig över demokratin och som inte representerar någon.
Under alla år som Lukasjenko har styrt Belarus har ingen enhetlig opposition uppstått. Det beror mest på att regimen har förtryckt oppositionella krafter och röjt dess ledare ur vägen, antingen genom mord, fängelse eller genom att tvinga dem i landsflykt. Kanske har det bidragit till att oppositionen har vant sig vid att vara ledarlös, att inte knyta förhoppningar till enskilda individer som lätt kan sättas ur spel – att de istället har kommit att få förstå att det bara är genom kollektiv förmåga och enskilda människors mod och kreativitet som man i den här situationen kan göra skillnad.
Därför spelade det i slutändan inte så stor roll om vem som blev presidentkandidaten. Svytlana Tsichanouskaja har tillsammans med Veranika Tsepkala och Maria Kalesnikava varit en utmärkt ledare sedan både hennes make Siarhej och Tsepkalas make Valerej samt Viktar Babarika, för vilket Kalesnikava var kampanjchef, inte fick delta i presidentvalet. Att oppositionens olika delar – politiska partier, civilsamhällesorganisationer, fria fackföreningar och massor av aktivister – ställde sig bakom Tsichanouskaja, som helt saknar politisk erfarenhet, visar med all önskvärd tydlighet att oppositionen framförallt inte ställde hoppet till henne – utan till sig själva. Utan att förminska henne eller förringa hennes insatser – vilket naturligtvis ligger nära till hands när det handlar om en ung kvinna – så var det inte hon som skulle rädda landet – utan den rörelse som skapats av att många förenas för ett gemensamt mål och som hon är en del av. Det är också därför som demonstrationerna bara har tilltagit i styrka, trots att Tsichanouskaja av regimen tvingades lämna landet efter att de trott att det även den här gången skulle räcka med att få bort ledaren.
Men snart går situationen in i en ny fas och att hon nu tar på sig en roll av att leda oppositionen i eventuella samtal kring en övergång är bra. Hon valde inte att bli ledare för en politisk rörelse – men denna rörelse har valt henne till sin representant och en massrörelse som den vi ser i Belarus nu behöver i slutändan enskilda personer med förtroendekapital som kan förhandla och företräda en rörelse med stora förväntningar på förändring.
I dessa förhandlingar – som vi i dagsläget måste utgå från kommer att komma till stånd i någon form – handlar det inte om frågor kring unionen med Ryssland eller några samarbetsavtal med EU utan om att människor i fria och rättvisa val måste få välja sina representanter.