Låten Förändring dånade ut över de tusentals människor som på torsdagskvällen hade samlats på Kievtorget i Minsk. Låten sjöngs från början av Viktor Tsoi och har blivit den demokratiska oppositionens gemensamma kampsång.
Därför är det inte konstigt att den spelas i slutspurten inför presidentvalet, det märkliga är att den spelades på ett valmöte för – Lukasjenko, ofta kallad Europas sista diktator.
Och nä…det är inte så att regimen försöker ta över låten – snarare är det ett bevis för att människor inte är rädda är längre. DJ:na som spelade låten ville ta ställning och visa på vilken sida de står. Deras rädsla vägde lättare än viljan – och de sa till publiken att det nog var sista dagen på jobbet för dem.
Det var säkert en korrekt iakttagelse, arrangörerna är nog inte så nöjda.
Men det är det många andra som är. För de många tusen människor som hoppas på förändring och som sjöng med till låten blev DJ:na kvällens hjältar.
Och det är fullt av hjältar i Belarus nu: människor som på olika sätt tar ställning, affärsinnehavare som sänker priserna med tre procent – vilket är ett hån mot Lukasjenko som enligt oberoende undersökningar inte har mer stöd än så – de som arrangerar valmöten eller de som bara knyter näven, gör v-tecknet eller formar ett hjärta med händerna, gester som har blivit geniala symboler och som knutit samman oppositionen.
Men inget går upp mot musikens förmåga. Alla frihetskamper behöver en sång, något att få sjunga och dansa tillsammans till. Jag vill ha förändring gjordes redan på 1980-talet. Tiderna ändras – men kraven på och behoven av förändring är fortfarande nödvändiga.