En film om förfallna busshållsplatser i post-sovetiska stater, kan det verkligen vara nåt?
Ja. Det kan dessutom vara alldeles underbart.
Well, nu kanske jag inte är helt representativ i sammanhanget, väl medveten om att långtifrån alla går igång på ämnet – men alldeles oavsett bör det vara svårt att inte bli fascinerad av det som dokumentärfilmen Soviet bus stop berättar om både själva busshållsplatserna och av det faktum att de finns till.
Filmen – som är regisserad av danske mångsysslaren Kristoffer Hegnsvad – har i veckan haft nordisk premiär på dokumentärfilmsfestivalen CPH:DOX och följer den kanadensiske fotografen Christopher Herwig på hans sökande efter spektakulära busshållsplatser i de 15 före detta Sovjetrepublikerna. Han har tidigare publicerat ett par böcker i ämnet.
Även om det kan skilja åtskilliga mil mellan dem – han reser över ett enormt område – finns de i stort antal. Under drygt 20 år har han fotograferat och utfört en nästan ovärderlig dokumentation och filmen har tagit sju år att göra. Många busshållplatser har utifrån dålig standard och bristande historisk och kulturell förståelse helt enkelt försvunnit.
Objekten kan ur arkitektonisk synvinkel betraktas som de mest modernistiska, fantasifulla och etno-kulturellt förankrade byggnadsverk man kan tänka sig. Arkitekterna – eller konstruktörerna, långt ifrån alla var arkitekter – har tack vare hållplatsernas enkla funktion och låga krav på sådant som begränsar möjligheten att konstruera fantasifulla byggnadsverk kunnat så att säga ta ut svängarna ordentligt. Den en timme långa dokumentärfilmen är därför rent arkitekturgodis. Genom Herwigs bilder framgår hur väl de ofta samagerar med omgivande miljön.
Varför finns de just här? Och varför då men i många fall inte längre? Framförallt post-stalinistisk arkitektur handlade om avsaknad av andra idéer än att bygga så billigt och standardiserat som möjligt. Identitetsbefriade lådor av grå betong med idén om avsaknad av personliga avtryck eller exempelvis regionala variationer skapade ett behov av just detta, såväl för dem som skapade som för dem som levde i det. Ju längre från städerna besluten fattades desto mindre kontroll och därmed mer utrymme för kreativitet.
Lika mycket som filmen berättar om busshållsplatserna och sovjetisk arkitekturpolitik, lika mycket – fast implicit – berättar den därför om mänskliga behov. Ju hårdare kontrollen är desto mer söker sig konstnären till de ytor maktens ögon inte ser, kreativiteten fyller liksom ut sprickor och hål. Mänskligt behov av att skapa går inte att helt och hållet förhindra.
Många av busshållplatserna uttrycker också en regional kulturell särprägel. Sovjet var och Ryssland är ett multietniskt land med såväl religiösa och kulturella arv från de regioner som omgärdar det väldiga landet, vilket i allra högsta grad påverkat arkitekturen. Att uttrycka sin identitet i arkitekturen för busshållplatser blir därför ett försök att upprätthålla sin särart och etablera den där så många människor finns. Bussen var ju under Sovjettiden det huvudsakliga transportmedlet för många medborgare, varför dessa platser dagligen frekventerades av ett stort antal människor. Få hade råd med egen bil.
Det finns något symboliskt med spektakulära och vackra busshållplatser, ja med hållplatser överhuvudtaget. Det är en plats för väntan – för förväntan – och för tysta möten med människor som vi inte kommunicerar med men är högst medvetna om, som gemensamma möten med olika riktningar. De överbyggda busshållplatserna blir likt en katedral för kontemplation och uppmärksamhet om gemensamma behov av att skydda sig mot sol, vind, regn eller vilka ”prövningar” det nu är naturen utsätter oss för. Flera av hållplatserna har en närmast organisk design och nästan upphäver skillnader mellan naturen och det av mänsklig hand och betong skapade. Flera av dem har färgrika, levande och utforskande mosaiker. Även när de föreställer kommunistisk propaganda påminner de estetiskt om sakrala motiv på samma sätt som byggnaderna liknar kyrkor.
Herwig sörjer det bristande engagemanget för att bevara hållplatserna, de rivs i hög fart och ersätts med med opersonliga och likriktade konstruktioner. Han frågar sig om nu det kommunistiska systemet med sin idé om likriktning hade utrymme för spektakulära och arkitektoniskt nyskapande och vackra platser där folk väntar på bussen, varför kan inte kapitalismen – som i motsats till kommunismen har mångfald och konstnärlig frihet som mer eller mindre grundläggande idé – åstadkomma bättre?