Utredningen om återstart av kulturlivet är ett bra första steg.
För åh vad vi behöver kulturen.
I skenet från stearinljus i tomma vinflaskor, med vinet Tre apor på box och konsertaffischer på väggarna tråcklade jag ner mig på en sliten persisk matta för att lyssna på livemusik igen.
Det var inte bekvämt. Och det var inga superstjärnor på scen, inte ens idol-stjärnor, bara stjärnor.
Men det var fantastiskt.
I pauserna bläddrade vi bland vinylskivorna, fingrade på en Zappa-box och talade om vilken musik vi lyssnat på under pandemin, vilka konserter vi planerat och vilken musik vi kunde lyssna på tillsammans med våra barn.
Hur mäktiga stadionspelningar med Bruce Springsteen än är kommer man aldrig så nära musiken som i en källarlokal med en gitarrist som smyghöjer sitt eget instrument och när man hör i princip varje skosula som stampar takten.
Även om det varit magert med livemusik har jag och andra knappast tvingats till tysta rum, all tid hemma har inneburit mer musiklyssnande än vanligt och fördjupning i enskilda artister och skivor. För musiker har det varit värre. När konsertbokningarna uteblev innebar det stora ekonomiska påfrestningar, inte bara för musiker utan också för arrangörer, ljud- och ljustekniker och alla andra som är beroende av att hjulen snurrar. Nu måste de få stöd.
Musikvetaren Lars Liliestam har nyligen utkommit med en ny bok som är en studie om vad som händer när människor lyssnar på musik. Han hänvisar till musikforskaren Even Ruud som delar in lyssnandet i det personliga rummet, det sociala rummet, tidens och platsens rum och det transpersonliga rummet. De båda menar att en stor del av lyssnandet sker i ett inre rum dit ingen annan släpps in och att musiken bidrar till ett välbefinnande men att det också sker i andra rum vilka vi delar med andra. På så sätt blir musiken en gemensam plattform för möte mellan människor. Musiken är också identitetsskapande, genom att träda in i ett musikaliskt sammanhang förhåller sig den enskilde till frågor om vem man vill vara och hur man tar plats i en grupp.
I lördags satt jag på krogen och samtalade om musik, om konsertminnen och tolkningar av texter. Musik var enda anledningen till att vi träffades. Förutom att sådana samtal är stimulerande och lärande är för de människor samman och utmanar oss som människor.
I lokaltidningarna såg jag hur länets jazzföreningar samarbetat och fått ihop ett imponerande program. De som är lokala arrangörer, inte sällan i föreningsform, är hjältar som alltför sällan uppmärksammas. De och musikerna gör tillsammans våra liv bättre.