För ett tag sedan läste jag folkbildningspropositionen från mars 2014, för vilken de liberala statsråden Jan Björklund och Maria Arnholm var ansvariga. Det var en till stora delar fin och inspirerande läsning. Björklund hade annars gjort sig känd för sin kritik mot tidigare utbildningspolitik och skulle som minister försöka ”vända en Atlantångare”.
När det gäller folkbildningen fanns inte denna kritik och tydliga förändringsvilja. ”Folkbildningen som politikområde har präglats av politisk konsensus angående folkbildningens värde”, skrev de båda ministrarna. Anledningen, menade de, är att ”stödet till folkbildningen har setts som ett stärkande av demokratin”.
Mycket har uppenbart hänt sedan dess. Deras partivän Mats Persson väljer nu att slakta stödet till studieförbunden, som förutom det som görs inom ramen för den egna verksamheten, betyder så mycket för andra organisationer och dess enskilda medlemmar. I tre steg försvinner nära en tredjedel av statens stöd.
När Björklund och Arnholm la fram sin proposition formulerade de ett nytt mål i syfte att tydliggöra att studieförbundens också var något annat än en del av vuxenutbildningen. ”Folkbildningen ska ge alla möjlighet att tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning för personlig utveckling och delaktighet i samhället”, skrev de.
Mats Persson drar undan mattan för något av det mest traditionellt svenska som finns. Att det är en liberal utbildningsminister som genomför slakten är både uppseendeväckande och sorgligt; liberaler brukar annars stoltsera med att det var en företrädare till Persson, den liberale ecklesiastikministern och bildningsförespråkaren Fridtjuv Berg, som för mer än ett sekel sedan införde det statliga stöd som resulterade i att studieförbund bildades. En annan liberal politiker, Knut Kjellberg, är också betraktad som en av de viktigaste folkbildningspionjärerna. Jag känner också flera Blekingeliberaler som ständigt hållit studieförbundens fana högt.
Har Liberalernas känsla för folkbildning i allmänhet och studieförbunden i synnerhet förändrats så radikalt på så kort tid? Eller är det som de flesta misstänker – att Persson utan att blinka genomför SD:s politik och begraver ytterligare en stolt liberal tradition?
Det var i det till Liberalerna närstående vuxenskolan som jag som åttaåring hade min första kontakt med ett studieförbund. Det första jag lärde mig var att spela ett komp i D-dur till Min hatt den har tre kanter. Kvällarna med Staffan satte märke i min stam – som så mycket annan folkbildningsverksamhet har gjort med andra människor (skrev om det här i somras: https://www.sydostran.se/…/ledarekronika-shvedskija…/)
Traditioner och hjärtefrågor betyder allt mindre för partierna i regeringen. Att få SD att lita på dem, som Johan Pehrson sa att han skulle garantera att de kunde, och att montera bort beståndsdelar som bedömts vara en del av det demokratiska fundamentet, och som det därför rått konsensus kring, ska tydligen göras i snabb takt.
Folkbildning kan ibland framställas som nostalgi och romantik och höra en annan tid till, men det är ett område som trots att det både har inspirerat och påverkats på djupet av de stora utbildningsreformerna och tidens utveckling och därför emellanåt dömts ut, har förändrat sig självt och visat sig vara relevant i en ständigt förändrad samtid. Att det är folkbildningen som tagit stort ansvar för krigets flyktingar från Ukraina är ett talande exempel.
Och även om den skrevs redan under ett annat krig, under andra världskriget, fångar några rader ur Kerstin Heds dikt Studiecirkeln vad folkbildning kan vara:
Det var kanske ej kunskap av stora mått,
men den lyfte dock tanken på färd
och skänkte en glimt av vår tid och dess liv
av vår stora och härliga värld.
Det var ingenting som gav ära och guld –
men de unga, de sågo ändå,
hur rymden vidgades mer och mer,
över vägen de hade att gå.