Det väldiga torget Lukiski i centrala Vilnius korsas av såväl turister som av lokalinvånare på väg till eller från jobbet. På sommaren svalkar sig barnen i vattenstrålarna som slår upp från marken och på vintern är det emellanåt möjligt att åka skridskor där. För 160 år sedan fungerade torget istället som avrättningsplats för dem som deltagit i upproret mot det ryska tsardömet, det som bröt ut den 22 januari 1863 och som har kallats det polska upproret eller januariupproret.
Den 22 mars 1864 hängdes Kastus Kalinouski där. Idag uppmärksammas händelsen av belarusier runt om i världen och 160 år efter avrättningen lever minnet av Kalinouski kvar och vårdas som en del av den gemensamma myten för den belarusiska nationens grundande. En del forskare ifrågasätter emellertid hur pass nationalistisk han var. De menar att han istället stod på de ekonomiskt förtrycktas sida.
I kriget i Ukraina strider det så kallade Kastus Kalinouski-regementet på den ukrainska sidan. Det är en militär formation bestående av två bataljoner under ukrainskt befäl, bestående av frivilliga belarusier och skapad i anslutning till den storskaliga invasionen i februari 2022. Att den militära organisationen har tagit sitt namn efter efter en upprorsledare från 1800-talet bär såväl på en betydande symbolik som en berättelse om hans närmast mytologiska betydelse som den demokratiska rörelsen i dagens Belarus.
Kalinouskis namn hålls levande på olika sätt. Förra veckan arrangerades exempelvis årets upplaga av Kalinouskikonferensen, en sedan 2020 årlig konferens med fokus på en demokratisk utveckling i Belarus. Kalinouski har också givit namn till ett utbildningsprogram för unga belarusier som på grund av politiska uppfattningar inte har möjlighet att studera i sitt hemland. Studierna sker i Polen och programmet är finansierat av den polska regeringen.
Att Kastus Kalinouski var en av dem som ledde upproret mot det ryska tsardömet 1863 – som ett resultat av en aggressiv förryskningskampanj riktad mot de icke-ryska folken – gör honom till en ytterst lämplig symbol för motståndet mot ryskt förtryck, var och när det än förekommer – samtidigt som det illustrerar den kontinuitet som ledare från rörelse som strävat efter en starkare nationell identitet som grund för motståndet. Kastus Kalinouski har inte bara en betydelse genom sitt motstånd mot den ryska övermakten; betydelsen av berättelsen om hans nationsbyggande är inte att underskatta. Det handlar både om vad han gjorde, men inte minst om hur hans minne och betydelse hållits och hålls levande.
I en nyutkommen bok skriver Martin Uggla om att Kalinouski redan vid Sovjetunionens upplösning och självständigheten 1991 växte fram som en nationalhjälte, men att han efter Aljaksandr Lukasjenkas tillträde som president 1994 gjorde att den ”officiella vurmen för honom försvann”. Visserligen godkände Lukasjenka under sin första period som president ett förslag om en ordensutmärkelse i Kalinouskis namn, men bara för att knappt tio år senare dra tillbaka denna orden. Emellertid, och kanske delvis också därför, kom Kalinouskis betydelse att fortsatt vara stark inom den oppositionella demokratirörelsen. Ett exempel på det är att demonstranter som i samband med presidentvalet 2006 tältade på Oktobertorget i centrala Minsk gav torget namn efter Kalinouski, ett namnsom, enligt Uggla, fortfarande används av oppositionella. Minnehållandet av honom tar sig olika uttryck, 2019 öppnade exempelvis trendiga Kalinouski bar, med citat på väggen från tidningen som Kalinouski var redaktör för.
Redan på 1920-talet användes minnet av Kalinouski för att betona nationella känslor, men då med officiellt stöd av det då nyligen skapade Sovjetunionen. Den då rådande idén var att vinna stöd hos folken i sovjetrepubliker som Belarus med betoning på den nationellt och regionalt särpräglade kultur som begränsats av tsarregimen. Kalinouski hade ju dessutom lett ett bondeuppror mot samma tsarmakt som kommunisterna hade bekämpat, och han ansågs därför lämpad att symbolisera såväl den kampen som den för den belarusiska nationen. En gata i Minsk namngavs därför 1926 efter honom och filmen Kastus Kalinouski producerades två år senare. En opera producerades också, liksom ett flertal dikter. Efter hand förbyttes denna strategi till en som istället framhöll det ryska och gjorde det svårare att hävda nationell kultur. Det är också denna linje som fullföljts av Lukasjenka.
De som har utmanat makten i Belarus har behövt utmana den officiella berättelsen, den som betonar kontinuiteten från Sovjetunionen och bestrider försök till alternativa berättelser. I de alternativa nationsskapande berättelserna har den kortvariga statsbildningen 1918 en stark ställning. Det var då den vit-röd-vita flaggan knöts till republiken och friheten från den ryska övermakten, den som under protesterna i Belarus hösten 2020 blev en gemensam symbol för motståndet mot Aljaksandr Lukasjenka som då fuskat sig till seger i presidentvalet.
En annan symbol är Pahonien, ett traditionellt emblem med en vit riddare till häst som också ingår i Litauens statsvapen och knyter an till det litauiska storfurstendömet med rötter i medeltiden. Dagen för utropandet av det belarusiska republiken den 25 mars 1918 högtidlighålls varje år av demokratirörelsen, och sedan ett antal år även den 9 augusti, vilket var dagen för presidentvalet 2020 då Svjatlana Tsichanouskaja bestals på valsegern. Den har också givit namn till ett stridande förband i kriget i Ukraina, bestående av frivilliga belarusier.
Kastus Kalinouski är också en sådan symbol. Under de senaste åren har möjligheten att framhäva hans betydelse och förenas i myten om honom förstärkts. I utgrävningar 2017 på Gedeminas, kullen i den litauiska huvudstaden Vilnius fann man rester som konstaterades tillhöra avrättade upprorsmän från 1864, bland dem Kastus Kalinouski. Den 22 november 2019 begravdes han och övriga upprorsmän vid en känslosam ceremoni i Vilnius med stor närvaro av vit-röd-vita flaggor och oppositionella från Belarus.
Kastus Kallinouski föddes i regionen Hrodna i vad som i dag är Belarus och kom till St Petersburg för att studera juridik. Det innebar goda förutsättningar för att utgöra en del av eliten och göra karriär inom tsardömet förvaltning. Istället valde han att föra en underjordisk kamp, vilket i första hand tog sig uttryck i den tidning eller pamflett som han var redaktör för, den första som skrevs på det belarusiska språket. Muchyckaja Prauda betyder böndernas sanning och var en oppositionell tidning som propagerade för ökad jämlikhet, för ett rättssamhälle och att den så kallade Uniatkyrkan, en för området speciell kyrka med inslag av både katolicism och grekisk-ortodoxi som förbjudits 1930, åter skulle tillåtas.
Den 21 januari i år hölls en stor minneshögtid på kyrkogården Rasos i Vilnius, där Kalinouski ligger begravd. Svjatlana Tsichanouskaja, som var den kandidat som fick flest röster i presidentvalet 2020 men i dag leder motståndet från exil och bor i just Vilnius, höll tal och knöt samman upproret i januari 1863 med dagens situation. Hon sa att ”våra förfäder vägrade att leva under ockupanternas förtryck. De valde värdighet istället för förnedring, frihet istället för slaveri, det civiliserade Europa istället för ett barbariskt imperium”. Hon sa också att ”fastän upproret inte slutade i seger så var det uttryck för den belarusiska nationen”. I minneshögtiden deltog också såväl Polens som Litauens president, och deras länders flaggor vajade tillsammans med den belarusiska och ukrainska. Det säger förstås något om Kalinouskis dignitet och stora betydelse – men också i vilken omfattning som han är en gemensam symbol för de moderna stater som fram till Polens delningar i slutet av 1700-talet utgjorde en gemensam statsbildning som till stor del fann sin identitet i att kontrastera sig till det ryska. Tsichanouski betonade också att Kastus Kalinouski har blivit en ”symbol för vår gemensamma strid för frihet”.
Att använda historia och historiska gestalter är i första hand inte en fråga om vad som egentligen hände, utan om hur man bestämmer vad som kan utgöra en symbol i en samtida kontext. Att ha en person som kan förkroppsliga en kamp, en idé, och som uppvisade ett mod och utgjorde ett så pass stort hot att han fick plikta med sitt liv är en utmärkt symbol för den rörelse som Tsichanouskaja leder. Det utgör också en lång kontinuitet och ett släktskap med ett motstånd och en oppositionen som under historiens gång haft en belarusisk identitet som sin utgångspunkt.
Frågan är dock hur belarusisk Kastus Kalinouski var? Den brittiska historikern Andrew Wilson skriver i boken Belarus: the last european dictatorship att det egentligen inte finns några riktigt bra argument för varför Kalinouski var en tidig representant för den moderna belarusiska iden. Han menar exempelvis att Kalinouski i sin tidning inte nämner belarusier som grupp och nation, även om han skriver om belarus som geografiskt område. Wilson menar också att hans inflytande var begränsad i hans samtid och han inte hade någon egentligen rörelse att leda.
Historikern Per-Anders Rudling tonar också ner Kalinouskis nationsskapande utgångspunkter. Han menar istället att det snarare handlade om klass och att stå på de ekonomiskt förtrycktas sida. Enligt Per-Anders Rudling betraktade sig Kalinouski själv som litauer och gjorde ingen skillnad mellan litauer och belarusier, däremot betonade han ett avstånd mot det polska, vilket representerade en överhet. Det var den polska landägande adeln som ansågs förtrycka belarusiska och litauiska bönder.
I upproret var många belarusier, enligt Rudling, passiva då de identifierade sig som ortodoxa och såg upproret som katolskt. Många ansåg också att det ryska tsardömet var att föredra framför förtryckande polska landägare, och konflikten byggde alltså mer på klass än nationalitet. Kalinouski försökte snarare använda upproret till att förbättra situatinen för bönder, och till skillnad mot många polacker ogillade Kalinouski inte ryssar. Under rättegången sa han att ”jag är ingen motståndare till det ryska folkets lycka, däremot en motståndare till den misär under vilket vårt land lider”.
Att Kalinouski i sin strävan att nå dessa belarusisk-talande bönder publicerade sin tidning på deras språk har emellertid gjort honom viktig i historien om språkets strävan efter att erkännas. De polsk-litauiska statsbildningarna dominerades av adel från polska och litauiska områden och polska blev elitens språk. Det belarusiska språket kom att alltmer talas enbart av bönder, vilka kan sägas vara svagt sammankopplade genom kultur, språk och historia, det vi kan kalla nation. Kalinouskis uppror kan därför säga koppla samman nation och klass.
Markus Alexandersson