En essä med utgångspunkt från musiken under protesterna i Belarus 2020
Av Markus Alexandersson
Två dagar innan presidentvalet i Belarus 2020 spelas musik på Kievtorget i Minsk. Det sker samband med ett evenemang som arrangeras för att förhindra oppositionen att ha sitt möte där. Musiken som spelas är av sådan karaktär att ingen direkt lägger märker till den – fram till att de båda DJ:ar som ansvarar för musiken sätter igång en låt som desto fler noterar. De rörliga bilderna av arrangörens säkerhetspersoner som – med en till början begränsad framgång – försöker slita ur sladdarna för att få musiken att tystna är tragikomisk. Under tiden sträcker Vladislav Sakalovski och Kirill Galanov, som DJ:arna heter, upp sin händer i luften och gör upproriska tecken till stöd för utmanaren Svetlana Tichanovskaja, något som ger upphov till en ikonisk och väl spridd bild som också skulle komma att blir gatukonst i Minsk.
Efter att säkerhetsmännen lyckats få tyst på musiken fortsätter den ändå. Människor på platsen sjunger a capella. Evenemanget – som skulle vara till stöd för Lukasjenko – blir istället en kraftfull och smått legendarisk manifestation för oppositionen och demokratirörelsen. Rocklåten från 1980-talet – av det Leningradbaserade bandet Kino med sångaren Viktor Tsoj – är på ryska och har blivit känd som Peremen (Förändring). Den har kommit att bli en betydelsefull protestsång och gemensam symbol för människor som vill ha politisk förändring i Ryssland, Belarus och Ukraina. ”Våra hjärtan kräver förändring”, sjunger Tsoj.
Sakalovski och Galanov dömdes sedermera i domstol; att spela ”fel” musik betraktas som ett brott. Straffet och hela den beskrivna scenen illustrerar väl vilken kraft enskilda sånger kan ha och hur auktoritära regimers agerande mot och rädsla för enskilda låtar kan ge dessa en särskild betydelse. Om regimen är så rädd för en låt, ja då blir en handling att spela eller sjunga den politisk. En symboliskt laddad sång signalerar dessutom en betydelse och skapar relationer mellan människor som delar samma känslor för den. Att sjunga och spela är dessutom vad som kan betraktas som vänligt, en icke-våldsprotest. Musik tenderar ju, i varierande grad, att uppfattas som något som frigör och förstärker positiva känslor.
Efter presidentvalet i Belarus 2020 uppmärksammades protesterna stort i internationell media. Bakgrunden var att den sedan 26 år tillbaka sittande presidenten Aleksandr Lukasjenko uppenbarligen fuskat till sig segern i valet den 9 augusti. Den enorma mängden demonstrerande människor och de rödvita färgerna på såväl oppositionens flagga som på själva demonstranterna gav upphov till bilder som förmedlades från Belarus i en aldrig tidigare omfattning. En betydande del av rapporteringen – samt mina egna reflektioner – handlade om den feststämning som verkade råda. Vanligt förekommande rörliga bilder i såväl tv som på sociala medier fångade inslag av musik. Det kunde handla om säckpipor i demonstrationståg, människor som stod i ring och sjöng och rockstjärnor som spelade på innergårdar.
”En belarusisk nation föds rakt framför oss. Vår nation föds på gatorna”, sa Svetlana Aleksievitj när protesterna pågick. Den Nobelprisbelönade författaren tillskriver dessa så mycket mer än bara en opinionsyttring, hon menar att nationen – som inte sällan omtalats för brist på nationell medvetenhet och svag identitet – i någon mån blev till genom protesterna. Nation är, i Ernest Gellners definitioner, en gemenskap som manifesteras genom medvetenhet om gemensam kultur i form av system av idéer, tecken, associationer och sätt att uppträda och kommunicera, eller då människor med betoning på lojaliteter och samhörighetskänslor kan känna igen varandra och forma en enhet i vilken man delar medlemskap genom ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Musiken kan sägas vara ett av dessa tecken, vilka under protesterna gjordes gemensamma, gavs betydelsebärande egenskaper och kopplade historia till nutid och starkt påverkade identiteter.
Musikens roll
Ett betydande antal artiklar är författade med utgångspunkt från protesterna i Belarus 2020; få har dock uppmärksamhet mot kulturella uttryck. Andrew Green och John Street, som forskar kring musikens roll i sociala rörelser och protester, menar att intresset för musik som del av protester har varit för liten. Musikens roll och betydelse i såväl den oranga revolutionen i Ukraina 2004 som Euromaidan 2013-14 har emellertid uppmärksammats i monografier och artiklar, liksom det som har kallats den sjungande revolutionen i de baltiska staterna 1987-1991. Min ambition är att placera protesterna i Belarus 2020 i ett sammanhang och erbjuda bättre förståelse för varför musik spelades i den omfattning och i de former som gjordes, samt vilken musik som framfördes och varför. Det är också en ambition att undersöka möjliga resultat i form av människors handlande och känslor som en konsekvens av att de lyssnade till eller själva framförde musik. Essän närmar sig frågor kring musikens betydelse under och för protesterna samt vad som kan åskådliggöras genom att studera protesterna med musiken som utgångspunkt.
På Youtube-kanalen Belarus Protest Music Archive finns ett stort antal klipp på tillfällen där antingen en eller fler musiker spelar för en publik eller där en grupp av människor på en fysisk plats sjunger tillsammans. Även om detta utgör ett mer eller mindre aktivt urval är antalet filmklipp och variationen sådant att de illustrerar i vilken omfattning och i vilken form musik förekom under protesterna. De avslöjar också vilka sånger som sjöngs, i vilka typer av situationer och vilken stämning som skapades. Denna kanal är en god källa till att få en känsla av musikens roll under protesterna och hur människor beter sig och ser ut att reagera på varje situation. Helst hade jag velat vara på plats för att själv se och känna vad som skedde; situationen medgav dessvärre inga möjligheter att åka dit, vilket så klart begränsar essän. Tack vare samtal med människor som var på plats och genom de många filmklipp som tillgängliggjorts hoppas jag ändå kunna ge en tämligen rättvisande bild.
Protester och sociala rörelser
Det som uppstår när människor samlas kring ett gemensamt mål i syfte att få till stånd större sociala förändringar och ofta manifesterar detta utanför institutionerna kan benämnas som en social rörelse. Ofta, men inte alltid, står en social rörelse fri från politiska partier. Det kan bero på om partierna ingår i och utgör en del av det offentliga och officiella politiska livet eller om man metadels verkar utanför detta.
James M Jaspers koncept kring kulturella aspekter av protester riktar – till skillnad mot mer traditionella perspektiv på protester, som strukturella och funktionella – intresset mot vad som kan sammanfattas i gemensamma känslor och i hur dessa kan växlas in i agerande. Det kulturella perspektivet har, enligt Jasper, tre huvudsakliga komponenter:
Kognition handlar hur vi uppfattar världen och vilka utfästelser vi gör om den. Det handlar också om kollektiv identitet, vilka är med och vilka är utanför? Hur vi uppfattar världen och formulerar oss kring det är däremot inget man enbart bär, man lever ut dem. Känslor handlar om att människor känner mer kring situationer än vad man tänker om dem. Känslor har ibland satts i motsats till tänkande, men nu visas mer och mer hur de hänger samman och tillsammans formulerar en väg av agerande. Känslor gör att vi bryr oss om och engagerar oss i kollektiva identiteter. Begreppet moral består av två delar. Den första är principer då vi formulerar ställningstaganden för att övertyga andra om vår åsikt. Den andra delen är intuitioner, vilket är det som driver oss till handlande och vilket upplevs mer än vad det formuleras. Vi kan känna att något är fel utan att vi precis kan uttrycka varför. Fler engagerar sig politiskt utifrån intuitioner än genom principer.
Utifrån kognition, känslor och moral agerar vi för att påverka mot önskad riktning. Det kan exempelvis ske genom en marsch som är noggrant koreograferad för att sända ett budskap om vilka demonstranterna är, vad de vill eller vilka som blockerar dem. Det fysiska förkroppsligar att vi håller fokus på budskapet och förmedlar dem till andra människor.
Betydelsen av att övertyga gör att retoriken blir viktig. Jasper menar att politik är att se framföranden förkroppsliga information, att man kommunicerar sina känslor och sin moral i syfte att inspirera andra. Precis som en talare försöker övertala en publik ska en rörelse få sin publik att känna, tro eller agera på ett visst sätt. Allt agerande är fysiskt, men kropparna är inte den enda fysiska aspekten av agerandet; vi har olika sätt att manifestera åsikter och känslor. Musik kan vara ett sådant sätt. Hur vi agerar påverkar möjligheten att föra människor samman.
Trots att demonstranter har hundratals möjligheter att agera och påverka tenderar de att göra välkända saker, vilket kan bero på att en repertoar ofta delas av olika rörelser i ett givet land i en given period. Det gör att nya protester följer existerande repertoarer av olika anledningar då aktivister har en särskild kunskap vilka de tar med sig till olika rörelser.
Målen med protester är inte bara att påverka beslutsfattare, utan också den offentliga opinionen; såväl de som är med, de som är emot och de som inte har tagit ställning – vilket kan ske genom att till den större publiken förmedla demonstranternas identitet, värderingar och vilka idéer de står för. Hur demonstranter väljer att iscensätta protestmarscher och andra evenemang utgår från en begränsning av vad gruppen utifrån ideologiska, moraliska och taktiska skäl kan prestera, men också vad den kan göra utifrån förväntningar hos dem som ska nås av protesten, samt vad som ryms inom den kulturellt sanktionerade uppsättningen av möjliga uttryck. Val av uttryck kan manifestera en vilja att samla olika grupper inom samma protest – vilket i kulturella uttryck, exempelvis val av musik – kan handla om att såväl både fysiskt och emotionellt samla människor som att i performativt syfte påverka individers känslor och identitet, och därmed handlande.
Musik har flera olika betydelser inom ramen för politiskt orienterade protester. Dels är musik något fysiskt, den påverkar delar av kroppen som inte utövar inflytande av exempelvis visuella intryck. Den har haft en enorm betydelse för sociala rörelser, även när den i sig inte är explicit meningsbärande. Musiken – utifrån i vilka sammanhang den har förekommit och hur den har kommit att uppfattas – kan bära en mening även om den specifika texten inte är politisk. Musik och sånger bidrar till att skapa känslor som stimulerar en upplevelse av samhörighet. Tempo, melodi och rytm bidrar till att påverka känslor på olika sätt. Musik är inte bara ett sätt att uttrycka känslor, den skapar och förstärker dem också.
Mot denna bakgrund för att förstå sociala rörelser, politiska protester och hur de manifesteras och hålls samman med musik kan vi studera och illustrera musikens funktion och betydelse under protesterna i Belarus 2020. Det är också möjligt att med utkikspunkt från musiken söka rötter och förklaringar till hur protesterna kom att utvecklas.
Bakgrund
Belarus blev självständigt 1991 i en oblodig process då Sovjetunionen upphörde att existera. Republikens ledning, som stod under starkt inflytande från Moskva, hade inte uppvisat någon större vilja till självständighet men var angelägna om att inte lämnas efter av Ukraina. Den nationella rörelsen var inte heller så stark att man hade möjlighet att påverka vare sig opinionen eller Kommunistpartiet.
I landet uppstod då, i likhet med andra före detta delrepubliker, en situation där försök till att formulera sig kring och bygga förtroende för en gemensam identitet, bland annat genom historieskrivning och val av perspektiv på landets ursprung. Det fick sin konkreta i form av statsemblem, flagga, nationalsång och val av officiellt språk.
Den konflikt som dessa val gav upphov till kan enklast beskrivas handla om val av kontinuitet, antingen till den identitet som vuxit fram under Sovjetunionens 70-åriga historia eller till tiden före dess bildande och primärt och symboliskt till den kortvariga folkrepublik som uppstod och existerade under 1918. Denna folkrepublik byggde på en belarusisk identitet där avgränsningen mot det ryska var av avgörande betydelse.
Det tydligaste området för att markera en egen historia var genom hävdande av det egna språket, men också tillhörande en västlig sfär genom att ha varit en del av det litauiska storhertigdömet fram till Polens delningar i slutet av 1700-talet. I denna historia var belarusierna utsatta för en förryskning som med korta undantag fortsatte genom Sovjetunionens försorg. Den kortlivade belarusiska folkrepubliken 1918 hade den vit-röd-vita flaggan som, vilken tillsammans med Pahonien, emblemet med anor från medeltiden, har varit en visuell och lättidentifierad symbol för perspektivet att se kontinuiteten till folkrepubliken 1918 som den som ska betonas. Därför blev frågan om val av statsemblem, flagga och officiellt språk stridsfrågor i den unga staten och det som definierade olika synsätt.
När Alekandr Lukasjenko vann presidentvalet 1994 innebar det att kontinuiteten till Sovjet betonades och att flagga, emblem och officiellt språk ändrades. Landet hade efter självständigheten infört den vit-röd-vita flaggan, gjort Pahonien till statsemblem och belarusiska till det enda officiella språket; Lukasjenko tillförde ryska språket, ändrade flaggan till en variant av den som gällt under Sovjettiden och ett emblem med tydlig sovjetisk estetisk.
Lukasjenko blev 1994 vald till president i ett val som har betraktats som fritt och demokratiskt. Kort tid efter sitt tillträde inleddes och tilltog repression mot oppositionella krafter. Han har blivit omvald sex gånger i val som av internationella valövervakare har dömts ut som riggade och vid en folkomröstning 2004 togs gränsen för antal omval för presidenten bort. Hans styre har, förutom frånvaron av demokrati, ofta kategoriserats som byggt på ett socialt kontrakt där stor del av befolkningen accepterar avsaknad av rättigheter och en fungerande demokrati mot ekonomisk tillväxt, jobb och socialt skyddsnät.
Från ett presidentval till ett annat
På kvällen på presidentvaldagen 2010 samlades tusentals deltagare för att demonstrera mot att valet inte gått rätt till. Demonstranterna möttes av hårda tag med många arresterade, bland annat flera av presidentkandidaterna. Händelsen kom att fungera som en brytpunkt – efter 2010 upphörde protesterna nästan helt och hållet till följd av nya lagar som gjorde det svårare att arrangera demonstrationer och bedriva kampanjer. Det dröjde till 2017 och protesterna mot den så kallade parasitskatten som demonstrationer återigen ägde rum i en omfattning liknande den innan 2010.
Från 2000 till 2010 var antalet demonstrationer 19,5 årligen medan snittet efter 2010 nästan halverades till 10,1. Det totala antalet personer som deltog i en demonstration 2011-2019 var 68 450 personer, vilket kan jämföras med 250 000 vid ett enda tillfälle 2020. Tiden kännetecknades också av en fragmentisering inom oppositionen och lägre grad av koordinering. Det var dock enbart politiska organisationer som kunde kanalisera de protester som ändå förekom, främst den ovan nämnda parasitskatten och demonstrationer mot anläggande av en kommersiell verksamhet vid minnesplatsen Kurapaty. Organisationen var dock att betraktas som svag.
Den traditionella politiska oppositionen har haft svårt att få stöd. Orsakerna är komplexa men kan delvis förklaras av en effekt av repressionen och svårigheterna att verka, men också att den har kommit att betraktas som alltför inriktad och fokuserad på frågor om språk och nationella symboler. Belarusiska nationalister inspirerades av hur man i Baltikum skapade en nationalkänsla, vilket innebar att man skulle skapa ett Belarus med en grund av särpräglad belarusisk kultur och med riktning ifrån ett bakåtsträvande Ryssland och med blicken vänd mot Europa. Från att det var naturligt att betona ett avstånd mot Sovjet valde man att ge Ryssland samma betydelse. Genom att nationalisterna kategoriserade sig själva som medvetna – och dem som inte kände samma behov av att distansera sig från Ryssland som omedvetna – skapades ett avstånd mellan grupper och människor, vilket innebar att rörelsen inte fick det folkliga förtroende som var nödvändigt. Dessutom betonades skillnaden mellan Ryssland och Belarus tydligast genom språket. Då en majoritet av belarusierna till vardags bäst behärskade och använde ryskan hade många svårt att känna att belarusiskan var grunden för en kollektiv identitet, vilket skapade en känsla av skuld av att inte vara riktigt belarusisk. Detta fick till följd att många vände den nationsstärkande rörelsen ryggen.
De politiska partiernas demonstrationer har haft svårt att locka några större skaror. Uppmärksamheten av märkesdagar som 25 mars, då den belarusiska folkrepubliken bildades 1918, eller minneshållandet av Tjernobylkatastrofen 26 april, har varit tämligen marginella företeelser. Det gör att det inte finns en känd manual med en allmänt förekommande uppsättning regler och symboler för politiska demonstrationer utanför dessa organisationer. Att de ändå förekom i sådan omfattning 2020 – med den rödvita flaggan, Pahonien och sånger som funnits inom oppositionen – visar på möjligheten att trots att dessa inte ledde protesterna hade visst inflytande och betydelse.
Att musik och kulturarv kunde spela en så framträdande roll under protesterna 2020 kan möjligen förklaras av det som har kommit att kallas ”soft-Belarusization” (jag skriver det på engelska då det verkar vara allmänt vedertaget som begrepp även i Sverige). Efter repressionerna efter 2010 försvagades civilsamhället och den politiska organisationen betydligt. Som tidigare påpekats var antalet såväl demonstrationer som deltagare i dessa låga och stödet för den politiska oppositionen allmänt svag. När Ryssland annekterade Krim och inledde kriget i Ukraina 2014 kom Belarus att söka stöd i väst, vilket bland annat innebar att politiska fångar släpptes och att EU å sin sida upphörde med sanktioner.
Situationen innebar också att Lukasjenko till viss grad kom att anamma den del av det belarusiska kulturarvet som förknippats med oppositionen och till och med tala belarusiska vid officiella framträdanden. Strategin kan ses som ett sätt att ompositionera sig geopolitiskt men också söka stöd bland grupper som värderade språk och det särpräglade belarusiska, det som alltså har kommit att kallas ”soft-Belarusization”. När Lukasjenko började omfamna oppositionens symboliska nationalism blev skillnaderna mellan de olika perspektiven mindre.
Detta innebar möjligheter för civilsamhället att utveckla det belarusiska kulturarvet, bland annat när det gäller musik och kläder. Repressionen riktades i första hand mot traditionellt politiska organisationer och personer som direkt utmanade den politiska makten. Däremot skapades ett utrymme för kulturutövare och akademiker att bland annat uttrycka, utveckla och utforska ett nationellt kulturarv i delvis kontrast mot hur den traditionella politiska oppositionen gjort detta. Regimen kan sägas ha känt ett behov av att erbjuda civilsamhället icke-politiska motiv för ett kollektivt agerande. Ett exempel är Gallery Y, vilket var ett initiativ i syfte att lyfta fram belarusisk konst och vara en hubb för kreativa grupper och individer.
Civilsamhället hade efter protesterna 2010 förlorat i betydelse, men när regimen i en känsla av behov av att stärka det sociala kontraktet och utveckla en nationell identitet som var gemensam för regim och samhälle fick civilsamhället stöd och utrymme för detta. Bland annat utvecklades noder i grannskap som utvecklade former och kanaler på sociala medier för att koordinera icke-politiska aktiviteter. Dessa kunde användas under protesterna 2020 och erfarenheter av att koordinera kollektivt agerande utan centralt ledarskap kan ses som en förklaring till de många aktiviteter som ägde rum på exempelvis innegårdar, inte sällan allsång eller uppträden av kända rockmusiker. Protesterna gav de tidigare symbolerna ny mening av nya grupper som anslöt. Forskaren Nelly Bekus menar att protesterna fick transformativa effekter genom att förändra en sociokulturell bild av den belarusiska identiteten.
Protesterna 2020 bidrog till att koppla samman två olika perspektiv på identiteter. Det visar inte minst bruket av den vit-röd-vita flaggan. Den var en välkänd symbol för den gamla oppositionen, men när den började användas under protesterna och kom att förknippas med presidentkandidaten Tichanovskaja, som inte var en del av denna rörelse utan som snarare betraktades som opolitisk och som helst talade ryska, tappade den betydelse av att vara symbol för etno-nationalism och blev istället en symbol för gräsrotsaktivism och för demokrati.
Med tanke på den låga graden av demonstrationer under 2010-talet och en utveckling med lågt engagemang i politiska frågor var det slående hur människor som tidigare var politiskt apatiska nu engagerade sig och protesterade. Mobiliseringen var inte heller centraliserad som vid tidigare valår. Demonstranterna inspirerades av tidigare proteströrelser, inte minst den i Hong Kong, och strävade efter att ha aktiviteter på flera olika ställen samtidigt för att försvåra för polisen. Det innebar uppkomst av självorganiserade grupper som gjorde aktiviteter i bostadsområden och på universitet och arbetsplatser. När protesterna mötte hårdare motstånd förändrades de från stora demonstrationer till mer av en medborgerlig motståndsrörelse. På dessa platser arrangerades konserter, ibland med kända rockmusiker som Lavon Volski eller Pit Pavlov, ibland med någon som hade gitarr med sig och ibland stämde de församlade upp i gemensam sång. Genom att följa demonstrationerna, bland annat via Telegramkanalen Nexta, var det uppenbart vilken betydelse musiken hade i dessa sammanhang.
Den belarusiska rockscenen har under lång tid varit en plats för att uttrycka politiska protester. Nellys Bekus skriver i sin bok Struggle Over Identity att rockgrupperna till skillnad mot flera andra kulturuttryck haft stort genomslag då de genom framförallt cd-försäljning har blivit en del av unga människors vardagsliv. Även festivaler, konserter och andra publika rock-evenemang har varit betydelsefulla, inte minst för att manifestera det hon kallar alternativ belarusifiering genom symboler, uttryck och texter. Sedan mitten av 1990-talet har rockscenen varit starkt förknippad med politik och flera av de mest framstående grupperna har accepterat rollen och genom såväl texter som i vilka sammanhang man uppträder varit explicit oppositionella mot Lukasjenko-regimen.
Det har gjort att flera av dem har blivit officiellt svartlistade, vilket inneburit svårigheter att få framträda och att sångerna inte fått spelas på radio och tv. Istället har de blivit en integrerad del av den politiska oppositionen och naturliga inslag i samband med politiska möten. Bekus menar därför att rockmusik både har blivit ett undergroundfenomen och något som stärker identitet och konstituerar former för den politiska oppositionen.
Dessa rockgrupper har också i sina texter ofta knytit an till symboler och historiska fenomen som den demokratiska motståndsrörelsen också betonar och håller vid liv. I såväl musiken som texterna, menar Bekus, kan man utläsa en intention att nå och tilltala flera olika generationer genom att anspela på olika typer av referenser. Ett betydande antal skivor med protestmusik har producerats, vilka uppvisar en bredd av stilar varav en del åberopar specifika protester och syftar till att påminna om dessa och hylla dem som deltog.
Det är därför naturligt att protesterna under 2020 hade en tydlig koppling till och fick stor del av sin form av rockmusiken, samt att några av de mest populära gruppernas frontpersoner spelade en samlande och framträdande roll. Det visar också att rockmusiken var en välkänd del av den etablerade politiska oppositionens repertoar och att man delade den med många av dem som tidigare inte deltagit i offentliga protester men som lyssnat på musiken och gått på konserter. Rockmusiken fungerade därför som någon form av sammanhållande kitt.
Även i Ukraina var musikens roll framträdande och unik i samband med valet och den oranga revolutionen 2004, men också senare. Valmöten och demonstrationer kunde nästan betraktas som rockkonserter och båda de huvudsakliga kandidaterna hade både kända och okända artister som spelade i anslutning till möten och som uttryckte politiskt stöd för dem. Stödet för respektive kandidat bestod mest i att banden spelade och inte vad de sa eller sjöng. Artisterna som spelade för Janukovitj, vilket var den rådande maktens och Rysslands kandidat till president, anklagades i högre grad för att spela för pengar och inte hade moraliska motiv på samma sätt som artisterna som spelade på utmanaren Justjenkos möten.
Det är också värt att notera att det var mest popmusiker som spelade för Janukovitj medan rock- och hiphopartister var vanligare för utmanaren Justjenko, musikstilar som generellt betraktas som mer rebelliska, vilket passade och förstärkte bilden av Justjenko som utmanare till makten. Musiken hade stor betydelse för inte minst mobiliseringen av unga människor till stöd för Justjenko, vilket kan ha haft stor betydelse för att han till sist segrade i presidentvalet. Av de låtar som var vanligt förekommande under protesterna i Belarus 2020 var rock eller punkrock-låtar ofta spelade och det finns skäl att tro att såväl musikens karaktär i sig och i de fall där texten är specifikt politiska förstärkte en känsla av att utmana. Även om det fanns en enorm bredd av representanter från olika grupper och generationer finns anledning att tro att yngre människor hade större påverkan när det kom till vilken musik som spelades.
Yauheni Kryzhanouski har i en studie från 2022 jämfört villkoren för oppositionell rockmusik i Belarus och Ryssland under 2000-talet och finner såväl likheter som skillnader. En betydande skillnad är hur rockmusiker i Belarus haft att förhålla sig till ett etablerat regelverk för att på förhand bli godkända att framföra sin musik. För att få organisera större konserter behövs certifikat som utfärdas av den regionala nivån. Ansökningarna prövas mot ett antal kriterier, bland annat ”artistisk kvalitet” och om det svarar mot moralisk utbildning av unga. Däremot finns inget ideologiskt kriterium; istället framförs andra skäl när artister nekats certifiering. Tillstånd krävs emellertid inte i mindre sammanhang, vilket kan ha bidragit till att förstärka undergroundprofilen.
Den mest uppmärksammade kopplingen mellan musik och politisk frigörelse och protest torde vara självständighetsprocessen i Baltikum 1987-1991; den har dessutom blivit berömd som den sjungande revolutionen. Det går att göra en jämförelse mellan frihetskampen i Belarus och den sjungande revolutionen i Baltikum. Inslagen i form av förbjudna flaggor och kraftfulla sånger om frihet och med inslag som folkdans och instrument som fioler och säckpipor kan påminna om de folkkulturfestivaler som ägde rum i Baltikum i slutet av 1980-talet och som förenade människor och betonade en nationell kultur, något som har betecknats haft stor betydelse för utvecklingen och frigörelsen.
I boken The power of song, om den sjungande revolutionen i Baltikum, analyseras de kulturella arven och förklaringarna till sångens betydelse för nationella känslor, till mobilisering och understrykande av icke-våld. Kyrkornas roll betonas särskilt. Efter det polska och litauiska upproret 1863 infördes restriktioner för körsång från Tsarriket, vilket kan ses som ett tecken på den betydelse man såg att sång hade för att stärka nationella känslor och grupperingar. Baltiska sånger blev sedan under 1900-talet allt viktigare för såväl nationalister som andra rörelser, vilket manifesterades i arrangerande av sångfestivaler och att sångtraditioner förstärktes. Området för dagens Belarus har såväl ingått i det polsk-litauiska storhertigdömet som varit en del av mellankrigstidens Polen, i vilket delar av dagens Litauen ingick; människor och samhällen i denna del av Europa lär ha influerats av kulturella strömningar i sådan omfattning att även sångtraditioner och andra kulturella yttringar har gemensamma rötter och influenser. Musikens roll under protesterna 2020 bör sannolikt därför ses som ett uttryck för en långvarig och geografiskt spridd och etablerad tradition.
Förekomsten av filmer på Youtube från sommaren och hösten 2020 visar människor som står i grupp, inte sällan i ring, och sjunger sånger i en atmosfär av gemytlig stämning. De ger inte alls känslan av upprörda demonstranter; snarare får man intrycket av festivalliknande stämning där människor har andra syften än att protestera mot makten. Det tycks lika mycket handla om att kunna förenas på ett sätt som man inte varit van vid. Musiken är en blandning av rock och traditionella sånger från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Det förekommer också folkdans. Ett vanligt inslag är Volnykören som framför traditonella sånger på olika platser i Minsk.
En av de sånger som var vanligt förekommande var, som tidigare nämnts, låten Peremen (Förändring) av den ryska gruppen Kino. Låten, som gavs ut 1987, förknippas starkt med gruppens sångare Victor Tsoj, som dessutom gjorde en roll i filmen Assa om den sovjetiska rockscenen och där låten framfördes. Peremen har tidigare förekommit i demonstrationer även i Ryssland och kan sägas representera en form av vändning i musiken med ökat intresse för texten som just i den här låten, som handlar om behov av förändring, sågs som en protest mot Sovjetunionen och möjligen ett stöd för Gorbatjovs glasnostpolitik. Att den fortfarande sjungs kan ses som ett sätt att koppla samman situationen under Sovjet med den i Belarus och därmed jämföra och likställa förtrycket under Sovjettiden med den under Lukasjenko. Det finns också anledning att ställa sig frågan om den sovjetiska rockmusiken från 1980-talet, förutom att koppla ihop de politiska situationerna, också med nostalgins hjälp bidrar till att samla olika grupper och generationer inom ramen för musiken.
Konceptet VIA var ett statligt initiativ som tillkom i samband med Beatlemania i början av 1960-talet då det blev ett sådant sug efter och intresse för västerländsk rock- och popmusik att det bedömdes kunna vara ett hot mot hela Sovjetsystemet. VIA gavs därför omfattande resurser och är rotad i sovjetisk musikkultur tack vare bland annat om omfattande skivutgivning. En av de mest prominenta grupperna ur VIA var Pesniary som skapades 1969 i Minsk och som mest gjorde rockiga adaptioner av belarusiska folksånger. Under processen med ”soft Belarusization” blev musiken en betydande del av det kulturarv som nu framhävdes på ett nytt sätt och vid en undersökning om de hundra mest populära sångerna fick gruppen Pesniary tre låtar på topp tio.
Det var emellertid mest senare rockmusik som dominerande under protesterna, banden från VIA, förutom Pesniary, hade svårt att hävda sig. I seniorernas marsch den andra november spelades dock Pesnyas hit Jas made hay och det går att anta att det fanns nostalgi inblandat bland dem som deltog och dansade. Forskaren Lizaveta Lysenka menar att genom att använda sig av det personliga sovjetiska förflutna för att protestera mot en regim som förlitar sig på just det sovjetiska arvet ges möjlighet till en viss position; protestanterna liksom erövrar regimens formspråk och gör den till sin. Det är en viss satir att protester mot Lukasjenko innehåller så pass tydliga symboler som är kopplade till Sovjet med tanke på hans ambition att det är han som ska vara rotad i den sovjetiska kulturen. Rockmusik av banden som blev populära i Sovjetunionen under 1980-talet, som DDT och Nautilius Pompilius, är fortfarande populär och spelas i samtidens Belarus.
Musiken under protesterna 2020
Förekomsten av sånger under och i anslutning till protesterna var stor och jag koncentrerar mig därför på några av dem som jag genom samtal med personer som deltog i hög utsträckning i protesterna och genom vad jag genom omfattande sökningar på internet kommit fram till varit starkt förekommande. Peremen har redan nämnts men det bör understrykas vilken ställning den här låten hade under protesterna och hur den under en lång tid förenat oppositionella krafter.
Pahonien är en rytmisk, melodisk och traditionell sång som bygger på dikten Pahonien från 1916. Pahonien har, som tidigare påpekats, varit en symbol för den traditionella oppositionen som har betonat kontinuiteten till folkrepubliken 1918 och den nationella födelse som skedde vid 1900-talets början och som betonade den ruthenska traditionen och tillhörigheten till litauiska storfurstendömet. När den sjungs av Volnykören, vilket den gjordes på olika platser under protesterna, är den majestätisk och kan liknas vid hur nationalsånger ofta låter.
Kupalinka är en långsam och närmast melankolisk visa som också har sina rötter i den rörelse som bidrog till att forma och betona den belarusiska nationella identiteten. Musiken skrevs av Vladimir Terovski från Belarus första statliga teater och texten av poeten Mikhas Charot vid samma tid. Texten bygger på en äldre folksång och utvecklades i samband med att Charot skrev en pjäs. Låten är välkänd och har sjungits länge och är djupt förankrad i belarusisk kultur. Filmklipp från 2020 visar människor i olika åldrar som sjunger låten med kraft och känsla och där alla ser ut att kunna texten.
En helt ny låt var Vi är inget litet folk av TOR-band. TOR-band är en samtida grupp från Belarus som kan sägas spela punk-rock. Deras texter är väldigt direkta och utan omskrivningar kritiska mot Lukasjenka. Vi är inget litet folk är något svåröversatt men tar sin utgångspunkt i Lukasjenkos förakt mot det belarusiska folket.
Murarna (kommer att falla) är från början en katalansk sång mot Franco-regimen i Spanien men som fick en polsk text av poeten Jacek Kaczmarscki under 1970-talet och blev proteststång för fackförenings- och demokratirörelsen Solidaritet. Den fick belarusisk text i samband med protesterna 2010 och gjordes 2020 av presidentkandidaten Sergej Tichanovskij till signatur för hans kampanj och därmed till en del av proteströrelsen. Han sjöng och spelade in den tillsammans med Sergej Kosmas. När han sedan fängslades och kampanjen istället togs över av hans fru Svetlana Tichanovskaja fortsatte den att spelas. Den har även spelats in och framförts av andra
De här fem sångerna var om inte allra vanligast så åtminstone mycket vanliga under protesterna. Även om jag utifrån mina efterforskningar skulle ha valt andra sånger hade det blivit just en mix av låtar som kan sägas representera olika tidsperioder och musikstilar. Pahonien och Kupalinka är en del av det nationella arvet och som länge varit en del av såväl den folkliga kulturen som uppsättning av oppositionens repertoar och det kan utifrån det perspektivet tyckas att det är naturligt att dessa sånger tjänar till att knyta samman aktivister med det stora flertalet människor. Det bör också ses som att kopplingen till och skapandet av den belarusiska nationen, den som Aleksievitj talade om och som uppmärksammades i början av den här texten, pågick till viss grad under protesterna.
Även andra rocklåtar, inte minst på belarusiska, kunde också uppmärksammas. Rocken som uttryck och kända rockstjärnor som samlande figurer var en naturlig del och kan sägas ha en koppling till tidigare årtionden och attraherar olika åldrar och möjligen bidrar till de känslor som nostalgi och gemensamt vurmande för kan skapa. Rockgruppen N.R.M:s låtar kunde också ha nämnts i den här texten.
TOR-band var före protesterna inte ett nationellt känt band men blev tack vare sina låtar, vilka fångade budskapen och känslorna i samband med valrörelsen och missnöjet med Lukasjenko, mycket uppskattade. Låtarna blev flitigt spelade i högtalare under protestmarscherna och klippen på sociala medier fick enormt många visningar och gjorde bandet till en symbol för protesterna. Till skillnad från de andra sångerna, som i de flesta fall mest genom att ha varit kända och väl etablerade och haft betydelse att betona nationalkänsla och gemenskap, var TOR-bands explicita i sina texter, de var tydliga protestsånger. ”Vi är inget boskap, boskap eller fegisar, vi är levande människor, vi är belarusier”, sjunger de. I en annan låt, med den ungefärliga titeln Lämna sjunger de ”vi är trötta på dig, vi tror inte på dina ord. Varför kan du inte förstå att vi vill leva annorlunda?”. Bandet är numera förklarat som extremister och har förbjudits, samtidigt som medlemmarna har dömts till fängelse. Det är en verklighet som drabbat ett stort antal musiker i landet. Andra har också tvingats lämna Belarus.
Det illustrerar väl de olika funktioner som förekomsten av dessa låtar kan ha haft. Jasper menar ju att utvecklingen eller val av uttryck kan samla olika grupper inom samma protest och såväl samla människor som att i performativt syfte påverka människors känslor och identitet och därmed handlande. De som jag har kommunicerat med inför essän menar att de här sångerna spelade en oerhört stor roll för motivationen och solidaritet mellan aktivisterna, samt att de tillförde mer av känslor till demokratirörelsen och att det i sig ökade dess attraktivitet. Känslor som nämns är också hur den skapade och förstärkte känslor av enighet med nationen och mot diktatorn. En respondent säger att musiken och hur de sjöng tillsammans förstärkte känslor av framtidshopp.
Sammanfattning och slutsatser
Det krävs inga omfattande undersökningar för att förstå att musik spelar en viktig roll i kollektivt agerande, det räcker att gå till sig själv och sina egna upplevelser för att förstå hur musik påverkar oss känslomässigt och därmed vilken betydelse den kan ha i olika typer av situationer. Det som har varit föremål för den här essän är snarare vad vi kan upptäcka för fenomen genom att intressera oss för musiken under protesterna. Dels har jag velat rikta strålkastaren mot kulturella uttryck och dess plats i politiska protester och sociala rörelser för att uppmärksamma just kultur i relation till politik, och dels kan man genom att följa musiken finna stigar som man möjligen inte fått beträda med andra frågeställningar och följa de spår som de kan leda in på.
Kampen om vilken historia och identitet som landet ska välja har varit centralt sedan Belarus självständighet 1991. De olika vägvalen har illustrerats och givits form till stor del i kulturella uttryck i form av sånger, konst, litteratur och kläder. Det har också handlat om vad som ska minnas och hur det man minns ska tolkas och vilken betydelse det ska ges. I en stat där politisk opposition inte har haft möjlighet att verka inom institutionerna har protester på såväl gator som i sociala medier och andra arenor varit den i stort sett enda möjligheten att skapa opinion och få stöd. Den hårda repressionen har samtidigt försvårat för det, vilket har skapat en politisk apati och effektivt hindrat människor från att utsätta sig för de risker ett politiskt engagemang innebär. Oppositionen har hållit symboler levande och illustrerat alternativa vägar till såväl politiskt styre som tolkningar av historien. De sånger, flaggor, symboler och språk som varit förknippade med den politiska oppositionen övertogs av gräsrotsrörelsen och blev den samlade demokratirörelsens symboler, bland annat musiken, även om den var förankrad utanför den gamla politiska oppositionen.
De olika sånger som var vanligast förekommande under protesterna var en mix av rock, punk, folkmusik, sovjetisk musik och traditionell protestmusik. Det förefaller som att denna mix bidrog till att ge musiken dels en central roll under protesterna men också olika roller. Musiken spände från nyskriven punkrock som kanaliserade en ilska, till att det etablerades relation till tidigare protestuttryck som dessutom var gemensamt med andra slaviska länder och kunde omfamnas av personer från olika generationer, till nationellt och historiskt djupt förankrade sånger som sjöngs mindre för att kommunicera ett budskap om presidentvalet och mer för att binda samman människor.
Syftet med essän har varit att utifrån för mig tillgänglig litteratur, alltså engelskspråkig, illustrera det specifika, såväl hur det koreograferats och bakgrunden till det, i de omfattande protesterna i anslutning till presidentvalet i Belarus 2020 utifrån ett mindre använt perspektiv.
Litteraturförteckning
Böcker
Armour, Ian D., A history of Eastern Europe 1918 to the present: modernisation, ideology and nationality, Bloomsbury Academic, Bloomsbury Publishing Plc, London, UK, 2021.
Beumers, Birgit, A history of Russian cinema, English ed., Berg, New York, NY, 2009
Bekus, Nelly, Struggle over identity [Elektronisk resurs] the official and the alternative ”Belarusianness”, Central European University Press, Budapest, 2010
Gellner, Ernest, Stat, nation, nationalism, Nya Doxa, Nora, 1997
Music and activism: From prefigurative to pragmatic politics” i The Routledge companion to media and activism [Elektronisk resurs], Routledge, 2018,
Green, Andrew & Street, John. ”Music and activism: From prefigurative to pragmatic politics” i The routledge companion to media and activism, Meikle, Graham (red.), [Elektronisk], Routledge, 2018
Jasper, James M.. Protest: a cultural introduction to social movements, Polity Press, Cambridge, 2014
Smidchens, Guntis. The power of song [Elektronisk resurs] nonviolent national culture in the Baltic singing revolution, University of Washington Press, Seattle, 2014
Wilson, Andrew, Belarus: the last European dictatorship, Yale University Press, New Haven, 2021
Artiklar
Astapova, Anastasiya, Vasil Navumau, Ryhor Nizhnikau, and Leonid Polishchuk. 2022. “Authoritarian Cooptation of Civil Society: The Case of Belarus.” Europe-Asia Studies 74:1
Sofie Bedford. “The 2020 Presidential Election in Belarus: Erosion of Authoritarian Stability and Re-politicization of Society”, Nationalities Papers, 49:5, 808–819.
Bekus, Nelly. “Echo of 1989? Protest Imaginaries and Identity Dilemmas in Belarus.” Slavic Review 80
Fabrykant, Marharyta. “Russian-speaking Belarusian Nationalism: An Ethnolinguistic Identity without a Language?” Europe-Asia Studies, 71:1, 117-136
Lysenka, Lizaveta. “Soviet Music Heritage as a Discursive Middle Ground in Belarusian Political Conflict.” International Journal of Heritage Studies 28, nr. 6, 2022
Klid, Bohdan. “Rock, Pop and Politics in Ukraine’s 2004 Presidential Campaign and Orange Revolution.” The Journal of Communist Studies and Transition Politics 23, nr. 1, 2007
Kuzio , Taras.“Civil society, youth and societal mobilization in democratic revolutions”, Communist and Post-Communist Studies, 39:3, 365–386.
Kryzhanouski, Yauheni, Managing Dissent in Post-Soviet Authoritarianism. New Censorship of Protest Music in Belarus and Russia, 2000–2018, Europe- Asia Studies, 74:5, 2022
Rühlig, Tim. ”Do you hear the people sing? Lift Your Umbrella: Understanding Hong Kong’s Pro-democratic Umbrella Movement through YouTube Music Videos.” China Perspectives. 2016
de Vogel, Sasha. “Anti-opposition crackdowns and protest: the case of Belarus, 2000–2019”, Post-Soviet Affairs
Internet
Laurén, Anna-Lena. Viktor Tsoj skrev låten som de frihetstörstande i Belarus sjunger, Dagens Nyheter. 2020-09-09 https://www.dn.se/kultur/viktor-tsoj-skrev-laten-som-de-frihetstorstande-i-belarus-sjunger/ (Hämtad 2022-11-14)
DJ who played “Changes” song at Minsk event found in detention without clothes by arrested doctor. Voice of Belarus. 2020-08-15. https://www.voiceofbelarus.com/detained-doctor/ (Hämtad 2022-11-14)
Viacorka, Franak. Twitterpost, 26 augusti, 2020, 13.13. https://twitter.com/franakviacorka/status/1298580991037120512
Belarus Protest Music Archive, https://www.youtube.com/channel/UCWpNrnGc7yYhzdO-kTW4GEg
Wickström, David-Emil. The Legacy of Soviet Rock in Belarusian Protest Music, Centre for East European and International Studies (ZOiS), 14 juli 2021. https://www.zois-berlin.de/en/publications/the-legacy-of-soviet-rock-in-belarusian-protest-music (Hämtad 2022-11-10)
Schmichens, Guntis. A chain of friendship: Reflections on the Baltic way and inspiration for Belarus fpri.org, Foreign Policy Research Institute, 2020-09-31. https://www.fpri.org/article/2020/08/a-chain-of-friendship-reflections-on-the-baltic-way-and-inspiration-for-belarus/ (Hämtad 2022-11-08)